Höstvardag

Det är länge sedan jag skrev nu. Jag är ledsen för det. Det senaste halvåret har varit en ganska stor omställning för oss och vardagen har krävt hårda prioriteringar. Sedan Andreas fick sitt jobb i Nairobi har barnen och jag försökt hitta rutiner som fungerar för oss, balansera mellan arbeta/skola, vänner och umgänge med familjen. Det går bättre än förväntan att få ihop det men svårare än vi trodde att bo på olika ställen. Det sätter livet på sin spets och det gör att vi ofta funderar på hur vi vill ha det. Och vad som är viktigt i livet. Om jag får vara lite pretentiös.

Sedan strategiarbetet kommit in i en intensivare fas åker jag till kontoret i Bugolobi varje dag. Det är inte långt men på morgonen kan det ta en timme att ta sig till jobbet och på eftermiddagen tar det en halvtimme upp till två timmar beroende på trafiken. I början var det en pina att köra bil i Uganda. Jag hatade det, men nu förtiden har jag börjat se det i ett annat ljus.

Jag tar bakvägarna till jobbet. Jag svänger av från Entebbe Road och åker på lervägar genom ett typiskt Ugandiskt bostadsområde för att slippa köer. Här ligger husen tätt och inga murar separerar dem. Den smala lervägen är kantad av små skjul där man säljer allt möjligt och på flera ställen står en man eller en kvinna och bakar chapati och kokar tevatten över öppen eld. Mammor och pappor kommer med skoluniformklädda barn i handen och ingen av dem rusar i språngmarsch och manar på barnen. De pratar ofta med dem medan de går. Barnen skuttar fram och vinkar glatt till mig. Ibland måste jag låta en skock ko passera och på ett ställe måste jag hålla utkik efter getter och killingar som jag vet brukar komma ut på vägen.

Det går aldrig fort. Även ute på asfalten är väggroparna så stora och många att det inte går att gasa på. Dessutom kryllar det av mopedister med passagerare och minibussar som är enda transportmedlet för dem som inte har eller kör egen bil. Trafikregler hålls i allmänhet inte så högerregeln eller stoppskyltar är oväsentliga. I korsningar måste man räkna med att alla tar genvägar. Det är lätt hänt att folk fullständigt blockerar varandra i en korsning så att absolut ingen kommer ut. Men nu vet jag var de största riskerna är så jag undviker dem genom att hitta nya vägar med mindre trafik eller att helt enkelt förutse riskbeteendet. Nu vet jag hur (fel) de tänker.

Det värsta är att jag har anpassat mig så till den ugandiska trafikkulturen att jag glömt bort hur det bör vara. Får mopeder köra om på insidan? Vem har egentligen förtur i en T-korsning? Vem har förtur i en rondell och ska man använda blinkern när man åker ur den? Jag vet exakt hur vi gör här, men hur ska det vara egentligen? Det är nuförtiden riktigt obehagligt att sätta mig bakom ratten i Sverige. Plötsligt tänker svenskarna fel enligt mitt sätt att se det. Och ugandierna rätt. Trots att jag vet att det egentligen är tvärtom. Den ugandiska bilkulturen sitter så hårt i muskelminnet att 20 års bilkörande i Sverige har raderats.

Plötsligt upptäcker jag att jag tycker om mina morgonturer till jobbet. Jag trivs på lervägarna, tycker det är skönt med väggropar som tvingar alla att köra hypersakta och kan uppskatta att få mig en rejäl dos av den ugandiska vardagens morgonbestyr innan jag kommer till mitt kontor för att dra upp riktlinjerna för hur det amerikanska biståndet ska se ut. Det ger mig en känsla av att leva mitt i verkligheten.

Det lustiga i hela det här är att ungefär en halvtimme in i bilfärden till jobbet så finns en sträcka som är helt nyasfalterad. Inga väggropar alls. På båda sidor om vägen finns trottoarer. Gatan är helt rak och jag kan se hela vägen fram till t-korsningen i andra änden. Husen längsmed vägen är välorganiserade och butikerna är förvisso små, men integrerade i husen och inte i skjul. Det finns tom markerade övergångsställen, vid fartbulor som gör att de också används.  Den här sträckan andas jag ut, njuter lite av frånvaron av kaos och tillåter mig att vara mitt innersta jag som vill ha ordning och reda. Tills det efter 750 meter är dags igen att ta itu med röran.

Jag inser att min morgonbilfärd är som vårt liv. Vi trivs i Uganda (och Nairobi). Det är annorlunda och vi vet inte vad som är normalt längre. Det är kaotiskt, svårt ibland men vår assimilering har gjort att vi upplever att det är det här som är verkligheten. Vi har slutat bedöma den efter hur det ”borde vara”. Det är så här det är. Och vi gillar det. Men frågan är om vi hade kunnat hantera det, och uppskatta det på samma sätt om vi inte ibland, med jämna mellanrum, får vara svenska. Vila i det som är bekant och förutsebart. Inte bara Sverige – geografiskt eller samhälleligt – utan också våra familjer, vänner och svensk kultur generellt.

Jag försöker säga att det ena förstärker det andra. Trots att vi inte kommer hem till Sverige så ofta eller hinner träffa alla så mycket och så ofta som vi egentligen vill så har både Sverige och ni vänner och familj en helt avgörande betydelse för vårt välmående. Vårt äventyr, som nu är inne på sitt sjunde år, är spännande, intressant och verkligt just för att vi har er och relationen blir bara viktigare. Det kan verka som att vi är långt borta och aldrig hör av oss men faktum är att ni är alla oerhört levande i våra liv. Ni betyder mycket mer än vad ni tror och det är fantastiskt roligt att träffa er alla varje sommar.

Jag ska bli bättre på att blogga så att ni vet att jag tänker på er.