I fara reagerar man med att fly, fäkta eller frysa. Vi vet det från debatten om hur kvinnor regerar vid våldtäkter men hör också om det i andra situationer när folk är i fara. Det är en primitiv respons som hänger ihop med hur signalsubstanser utlöses och nervsystemet fungerar i kroppen. Tidigare trauma, träning och självuppfattning kan påverka hur kroppen reagerar men det är ytterst ett blixtsnabbt svar som är svår att styra i stunden. Kroppen är inställd på att överleva.
I tisdags när ett hotellkomplex i närheten attackerades av terrorister mini-aktiverades den instinktiva reaktionsmekanismen. Första tanken som kommer är: Var är mina barn? Stress-sensorerna aktiverar adrenalinet som rinner upp till hjärnan och allt som betyder något nu är att min familj kommer hem. Jag VET att de är utom fara, skolan skulle aldrig göra utflykt eller släppa ut dem utanför skolans höga murar utan att meddela oss. Det spelar ingen roll i det läget. Jag ringer vår dotter. Hon svarar på första signalen och eftersom vi bor i ett land där trauman och risker finns runt oss hela tiden så fattar hon sig snabbt och hon kan med lugn röst berätta att hon sitter på bussen hem, ge mig en exakt lägesposition och berättar att busschauffören blivit informerad om attacken. Hon vet inte riktigt vad som hänt men hennes huvud är glasklart. Att lugna mamma är prioritet. Det håller i tio minuter tills jag kommer på att jag bara tog för givet att sonen också var på bussen, men frågade aldrig. Jag ringer igen. Han är inte på bussen.
Jag VET att han spelar rugby efter skolan. Jag VET att hans telefon ligger i ryggsäcken på tyst när han spelar. Så klart. Ändå får jag panik när jag inte får tag i honom. Inga rationella tankar kan råda på paniken. Jag hittar inte kortet med numret till säkerhetsansvarig på skolan. Jag letar på helt fel ställe. Hjärtat är i full spinn, min kognitiva förmåga har fått tunnelseende och mitt minne satts ur spel. Jag klarar inte att låta frontalloben och rationella tankar lugna ner situationen så att jag kan hitta kortet eller sitta still tills matchen är över och min son kan svara i telefon. Jag måste veta att han är i säkerhet. NU!
Det är naturligtvis en fantastisk fördel att kroppen reagerar så instinktivt med försvarsmekanismer. Det ger oss en förmåga att överleva i krissituationer. I terrorattacken i tisdags så lyckades hundratals människor fly, gömma sig och kommunicera med omvärlden för att få hjälp. Det hade kunnat bli mycket värre om människor inte reagerat så primitivt. Men det som ligger och gnager i efterhand, det som lämnar starkast spår när livet börjar återgå till det normala är att vi inte riktigt vet vad som är normalt längre. Världen har skiftat lite. Ytterligare ett trauma har lagts på den kollektiva erfarenheten och perspektivet. Det är inte den akuta faran som vi alla upplevde i tisdags som är det största hotet, det är den lågintensiva oron som denna typ av trauman skapar. Inte den som skapar adrenalinpåslaget och de välutforskade kroppsliga reaktionerna på fara, utan den gnagande oron som vi tillåter få primitiva uttryck.
De stora köpcentran i den mer välbärgade delen av Nairobi har varit ganska tomma den här veckan. Folk talar lite tystare och rör sig saktare. Säkerheten har ökats på. Människor söker ögonkontakt och är uppmärksam på sin omgivning. Säkerhetsvakterna har full koll. Kanske har de inte samma koll om några veckor, troligtvis kommer folk röra sig snabbare igen och allt är på ytan normalt igen. Det spelar ingen roll, för det faktum att vi återigen har utsatts för rädsla har gjort oron till vardag. Den har satt sig i muskelminnet och dominerar vårt agerande, positivt och negativt.
Alla vet att risken för nya terrordåd är som högst inom 24 timmar. Sedan återgår den till samma risk som alla andra dagar på året. Men vi har tillåtit den lågintensiva oron bli norm. På samma sätt som vi gör med oron för barnen, samhällsutvecklingen, våld i samhället, kriminaliteten eller vad som helst som vi är rädda för. Den kollektiva erfarenheten tillåter oss att agera primitivt på all typ av oro. Fly eller fäkta. Vi oroar oss för att samhällsklimatet blir hårdare, att våra barn utsätts för faror och vi blir lejoninnor och vill skydda dem mot allt otäckt. Vi oroas över klimatförändringarna och vi flyr, ignorerar. Somliga oroas för Sveriges och den egna framtid och plötsligt är det i vissa kretsar ok att rösta på SD. Normen är problemet. Inte oron, den kommer alltid vara där, men normen att det är ok att agera med fly, fäkta eller frysa när vi utsätts för oroliga tankar.
Håll huvudet kallt för bövelen. All säkerhetsträning går ut på att träna om muskelminnet och agera rationellt. Vi måste hantera den lågintensiva oron på samma sätt; tvinga hjärtslagen att gå ned, andas djupt och att använda adrenalinpåslaget till att tänka rationellt, väga för och nackdelar, tvinga sig tänka långsiktigt och gå utanför den egna bubblan. Det är inte ok att rösta på SD bara för att man är orolig för sin egen status i samhället. Det är inte ok att hata på nätet för att man känner sig frustrerad. Det är inte ens ok att ge igen på personer som uttrycker sig olämpligt eller sårat dig. Och det är framförallt långsiktigt förkastligt att ständigt sopa banan för sina tonårsbarn och skydda dem mot känslomässiga berg- och dalbanor som är livet.
Den instinktiva kroppsliga försvarsmekanismen finns för att överleva akuta situationer i fara. Den behövdes på Drottninggatan förra våren, i en våldtäktssituation eller på DusitD2 i tisdags. Men den behövs inte hemma i soffan eller i det dagliga beslutsfattandet om vägval. Den behövdes inte ens i tisdags när jag frenetiskt letade på fel ställe efter telefonnumret till säkerhetsansvarige på skolan. För när jag väl hittade det och ringde så blockerade jag ju en livsviktigt kommunikationskanal som behövdes för att kommunicera med bussar, underrättelsetjänst och ledningsgruppen på skolan. Fastän jag VISSTE at min son spelade rugby och var i säkerhet, en mil från DusitD2 och terrorattacken.
Så fort matchen var över fick jag så klart tag i honom. Skolan inväntade besked från säkerhetsinformatörer för att släppa iväg bussar och somliga bussar ställdes in och rutter ställdes om. När bussarna väl släpptes iväg hade vi kontakt med sonen på whatsapp hela vägen hem. Först när hela familjen kommit hem och alla var innanför de fyra väggarna började paniken släppa och hjärtrytmen kunde återgå. Men det dröjde ett par timmar innan adrenalinpåslaget släppte. När Tv4 ringde och ville ha en rapport från Nairobi sa dottern: Mamma, var nu inte så dramatiskt. Det gynnar ingen. Säg bara som det är.
Hon är så klok. Det gynnar ingen att hetsa upp känslor och överdramatisera. Det gynnar alla att tänka klart, vara nyanserad och berätta som det är. Å ena sidan, å andra sidan. Det finns alltid risker men vi måste basera våra beslut på fakta och en korrekt bild av verkligheten. Det finns alltid olika perspektiv som måste vägas mot varandra. Kortsiktiga mål måste vägas mot långsiktiga mål. Det som känns oroligt för mig behöver inte vara en säkerställd risk. Det är bara när vi låter muskelminnet ta över vårt rationella tänkande som vi tenderar att gå fel. Och nu har ytterligare ett trauma lagts till det där muskelminnet. Det där muskelminnet bara stärks och stärks. Om vi inte aktivt över på att låta frontalloberna ta kontrollen igen.
livetiuganda 