Det finns två historier till att berätta från Sydafrika. Den ena handlar om pingviner. Vilda afrikanska pingviner.
På kuststräckan mellan Port Elizabeth och Cape Town finns omkring tio kolonier med afrikanska pingviner. De flesta har valt att bosätta sig på öar långt från människor men i Betty’s Bay, i ett landskap som påminner om norra Norge har en hel koloni med flera hundra pingviner valt att bosätta sig på en klippig udde mitt bland folk. De kom dit på åttiotalet och trots att det ligger en liten hamn där och flera bostadshus så är den här kolonin en av de få som faktiskt ökar.
Afrikanska pingviner är annars utrotningshotade. I början av 1900 talet fanns omkring två miljoner pingvinpar (de väljer varandra vid fem års ålder och lever ihop tills de dör i tjugoårsåldern) och 100 år sedan kan man räkna till endast 63 000 par. Afrikanska pingviner är känsliga, de behöver det kalla vattnet och klarar klimatförändringar, oljeutsläpp och andra förändringar dåligt. 
Men uppenbarligen klarar de människor. Flera par hade valt ruvningsställen nära gången som vi besökare fick gå på och de verkade mer förnöjda med livet än skygga. Man skulle kunna tro att de ändå trivs här och förökar sig för att det just var en skyddad udde dit fienderna inte tar sig just för att det var mänsklig rörelse och staket runt området.
Jag har bara sett pingviner på Kolmården förut. Och tyckt synd om dem. Det har var något annat. Svinkallt i vattnet, kyligt i luften, sprättiga pingviner och ett högljutt fågelliv omkring oss. I en makalöst vacker natur. Det var en av resans absoluta höjdpunkter.
livetiuganda 