Robben Island

Tre månader efter vår Sydafrikaresa skriver jag det fjärde inlägget. Det är det viktigaste så jag måste skriva det. Trots att det gått på tok för lång tid och det finns en rad andra saker jag också måste skriva om också. Men de får vänta.

Att till slut få besöka Robben Island var starkt. Jag var ju aktiv i den svenska anti-apartheid rörelsen på åttiotalet. Jag har satt klistermärken på Del Monte konserver som uppmanade till bojkott. Sprayat ”Shell ut ur Sydafrika” på gator och skrivit brev till skolor om att de skulle bojkotta Esselte. I slutet av åttitalet  besökte jag ANCs skola för aktivister i Tanzania som vi byggde med Operation Dagsverkes pengar. Jag minns när Nelson Mandela frigavs. Jag skakade hand med honom på Arlanda flygplats när han kom till Sverige 1991. Det var de åren som min världsbild och mitt intresse för globala frågor formades. Orättvisorna i Sydafrika var liksom startskottet för mitt engagemang.

Därför var det nästan overkligt att möta Derek. Han fängslades 1986 pga sin politiska aktivitet i kampen mot apartheid. Han släpptes 1991 och är idag guide på Robben Island. Han är bara ett år äldre än jag. Just den här dagen var hans fru och hennes släktingar med på guidningen, så Derek var lite extra pratsam och på gott humör.

Här berättar Derek om hur de bestämde storleken på matransonerna efter hudfärg. svarta fick naturligtvis minst. Svarta fångar fick också bära kortbyxor vilket på den här tiden endast var pojkar som gjorde så det var ett led i förnedringsmetodiken av de vita fångvaktarna och ledningen. Alla brev censurerades. Många kom inte ens fram. I det här rummet sov sextio personer på filtar på betonggolvet. De delade på tre duschar som ofta inte fungerade. Det var bara 25 år sedan.

Nelsons Mandela cell var en privatcell. 4 kvadratmeter. Hans bokhylla av kartong och hans skrivbord finns inte kvar längre, men de gjorde utrymmet ännu mindre.

Den berömda rastgården där Nelson Mandela hade en liten trädgårdsodling låg precis utanför hans fönster. Härifrån är en av de där klassiska bilderna tagna när fångarna sitter vid varsin hög sten som de arbetar på. Den bilden var arrangerad. Här kunde de förvisso arbeta, men det tunga arbetet som förstörde ögon och ryggar utfördes i kalkbrottet bara några hundra meter från fängelset.

För mig och Andreas var besöket som att gå på magisk historisk mark. Nästan lite overkligt. För Telma och Teo var besöket också förvånansvärt starkt. De har ju hört mycket om apartheid och eftersom vi har så många sydafrikanska vänner så har vi de senaste åren ansträngt oss lite extra för att berätta och förklara. Plus att de har fått med sig en del från skolan. Det här var deras chans att på nära håll lära känna sin historia för att förstå sin samtid.

Precis innan vi lämnade fängelset fick jag ett par minuter över att prata med Derek på egen hand. Han frågade var jag kommer ifrån. När jag sa Sverige sken han upp och sa: Då får jag passa på att tacka dig. Vad svenskarna och Sverige gjorde för oss var ovärderligt! Det kommer vi aldrig att glömma.