Om jag ändå hade fått kämpa lite

Sveriges verkliga hjältar är de kvinnliga fyrtiotalisterna. Sverige har flera milstolpar i utvecklingen till välfärd och demokrati (typ folkskolan, Ådalen och bygget av välfärden på trettio och fyrtiotalet) men rödstrumperevolutionen som skapade en mer jämlik maktbalans i hushållen på sjuttiotalet är en helt avgörande milstolpe. Våra mödrars kamp för att få arbeta heltid, att dela lika på hushållssysslorna och föräldraförsäkringen har gett ovärderliga samhällsvinster som vi tenderar att glömma bort. Tack vare dem når Sverige helt andra höjder i utvecklingen än vad alla andra länder gör.

I Uganda bor 80 % av kvinnorna på landsbygden och arbetar på fälten. De lever i hushåll där uppdelning mellan mannen och kvinnan ser ut så här:

Indicator	Women	Men
Population	51	49
Food production	80	20
Planting	60	40
Weeding	70	30
Harvesting	60	40
Processing/preparation	90	10
Access to and ownership of land and related means of production	8	92

Titta noga. Kvinnorna gör det hårdaste jobbet, dubbelvikta över hackor på fälten. Männen åker till stan och säljer. Således får de pengarna. I de hushåll det inte finns någon man och kvinnan säljer är det oftast de grödor som inte är så dyra att plantera och processa så som tomater och bönor. Vinsten på en tomat är inte alls lika stor som på en majskolv. Mannen har så gott som monopol på majs, kaffe och sockerrör.

När kvinnan inte har egna pengar så blir hennes och barnens hälsa lidande. Man söker inte vård för småkrämpor eller förebygger hälsobesvär. Är man gravid går man inte på sina före födsel besök. Man köper inga preventivmedel och man ser inte alltid till att barnen äter en allsidig kost. Den variabel efter myggnät som har störst betydelse för barnadödligheten i Uganda är kvinnans inkomst. Inte mannens utan kvinnans.

Jag har alltid sett jämlikhet som en rättighet och trott att om vi har fler kvinnor i maktpositioner och kvinnliga förebilder så kan vi successivt förändra maktbalansen i hushållen. Det verkar inte fungera så här. Nästan 40% av parlamentsledamöter och politikerna på distriktsnivå är kvinnor. Flera av de viktigaste maktpositionerna är tillsatta av kvinnor och generellt i NGOs, institutioner och organisationer innehar kvinnor direktörstjänster. Den afrikanska kvinnan är stark, färgrik, röststark och tar för sig. Utanför hushållet.

Amerikanarna håller med mig. Jag har hjälpt dem med statistik och fakta kring kvinnans situation och att ta fram en alldeles strålande policy om vikten av ett inkluderande samhälle. Det finns några starka röster som identifierar kvinnas status som ett av grundproblemet men jag kan ändå inte känna att genderfrågorna fått fullt fotfäste. Det är som att det inte finns något klister, det fastnar liksom inte. Just nu funderar jag på om det kan bero på att USA aldrig riktig genomgick just denna  revolutionen på sjuttiotalet. Att sextiotalisterna som idag styr USAID inte på nära håll såg sina föräldrar skifta maktbalansen under några få år och kan relatera det till förändringar i det amerikanska samhället. De har andra krig de fört. Under samma årtionden försköts maktbalanser mellan svarta och vita. Man kan kanske inte tro det med Trumps framfart, men jag känner inte till någon annan kultur som har en så genuin blindhet för etnisk bakgrund som amerikanerna. Här i Uganda i alla fall.

I dagarna ska jag ta fram en plan för hur den nya strategin ska internaliseras och vad som krävs det kommande året för att alla medarbetare ska internalisera koncepten, ideologin och resonemanget bakom ställningstagandena. Jag måste hitta en ingång till genderfrågorna som passar både amerikanarna och ugandierna och jag inser att jag med min svenska bakgrund har en rejäl utmaning just för att jag haft det så förspänt. Vad var det som triggade kvinnornas kamp på sjuttitalet? Vilka samhälleliga förutsättningar gjorde jämlikhet möjligt? Och hur växeldrog kvinnans jämlikhet i hushållet med kvinnans delaktighet i det demokratiska samtalet? Vad var hönan och ägget? Litteratur, någon?