Riksrevisionssuccé?

Den senaste korruptionsskandalen i Uganda och det svenska beslutet att stoppa biståndet kräver sin kommentar. Det är fantastiskt bra och ett stort steg i rätt riktning att Ugandisk Riksrevision upptäckte (och rapporterade!) att omkring hälften av 22,9 miljoner Euro till återuppbyggnad i norra Uganda hade försnillats. Revisionen presenterade sin rapport den 19:e oktober och det blev naturligtvis stort oväsen. Igår avskedades sjutton personer på två ministerier samt en hög chef på den Ugandiska banken som transfererat biståndsmedlen. Premiärminstern har lovat att de ser allvarligt på det skedda och att vidare åtgärder ska vidtas.

Det var en gemensam biståndsfond till vilken Danmark, Norge, Sverige och Irland bidragit för att återuppbygga det krigshärjade norra Uganda. Pengarna går till, och skulle ha gått till, hälsokliniker, skolor, vägar, vatten och rättsväsende. Istället har alltså hälften gått ner i privata fickor. Nu stoppas också resten och de stora förlorarna är naturligtvis ugandierna som först får uppleva inbördeskrig och nu luras på det som vi skattebetalare ville bidra med till deras välfärd.

Samtidigt är det självklart rätt beslut att hålla inne med biståndet. Ambassadörerna har gjort klart att inga mer medel betalas till fonden om inte regeringen ser till att pengarna återbetalas. Det är bra. Riksrevisionens rapportering är förvisso ett viktigt steg, men det behövs så mycket mer för att garantera att de medel vi bidrar med till hamnar rätt. Det behövs rakt igenom transparenta system, upparbetade kanaler för att kunna utkräva ansvar och det viktigaste av allt: det Bo Rothstein kallar för en ”Big Bang”. Det räcker inte med att skruva lite här och där eller att fängsla någon lite då och då. Det krävs genomgripande, normmässiga, förändringar i alla offentliga institutioner som upprättar ett förtroende mellan medborgare och politiker men också tjänstemän emellan. Så länge alla tror att alla andra är korrupta så fortsätter man, ingen vill ju vara ”looser”.

I Daily Monitor finns alla namn på de sjutton avskedade personerna uppräknade. http://www.monitor.co.ug/News/National/Government+suspends+17+over+OPM+scam/-/688334/1606406/-/30mxuh/-/index.html Samt namnet på kassören i fonden som avskedades först av alla. Det är uppenbart att landsmän bestulit landsmän. De har noggrant försökt dölja sina spår och lyckats ganska väl i två års tid. De är fullt medvetna om omoralen och det kriminella i sina handlingar och att om de upptäcks, så kan kostnaden bli mycket hög. Ändå gjorde de det. I nittio djupintervjuer gjorda med politiker, offentliga tjänstemän, journalister och NGOs i Uganda och Kenya framkommer det tydligt att korruption finns för att man tänker; Varför ska inte jag när alla andra? (Se Quality of Government Institute på Göteborgs Universitet) Ett sådant svar kommer naturligtvis inte hålla i rätten. Men faktum är att för varje infångad korrupt person så tänker alla andra; Jag visste det, alla andra gör det!

Tack och lov finns en stark ilska på marken. Tidningarnas kommentarsfält är fyllda med ilskna medborgare. Politiker får skulden och röster höjs för avgångar och upprensningar. Men också en stark uppgivenhet. Det är några år tills nästa val och risken är att detta har glömts bort. De som däremot inte glömmer, är de människor i norra Uganda som Andreas träffade på sin fältresa och som sliter dagligen för att upprätthålla någon slags värdighet i krigens spår. De som alltså återigen är storpolitikens förlorare.

Familjens egna hjältar

Jag vet att alla undrar hur det går för barnen. Att flytta till ett nytt land och ett nytt språk är inte så enkelt och som vi har konstaterat förut; inget kommer gratis. Särskilt inte ett nytt språk.

Både Telma och Teo var förväntansfulla inför att flytta hit och såg fram mot att börja skolan. Men så när väl första dagen i skolan kom så var de självklart jättenervösa. Men de skulle klara det själva. På eftermiddagen hämtade jag upp två utmattade barn. En som var lycklig och en som var mindre lycklig. Vi hade kanske trott att Telma som hade lite mer engelska än Teo skulle vara den lyckligare av dem, men det var tvärtom.

Båda är sociala, omtyckta, positiva och förstår engelska hyfsat bra. De fick nya vänner första dagen. Båda har varit med om det förr och kan relatera hela sin upplevelse till hur de hanterade det förra gången. Och de är ganska klipska. Deras lärare är jättebra och i övrigt har de samma förutsättningar. Klart att de är olika i karaktär, men de har ju ändå uppfostrats hyfsat lika. I Panama gick deras integration i likadana faser och med liknande upplvelser. Men den här gången är det på ett helt annat sätt. Dels går allt mycket fortare och dels ser den helt olika ut för de båda barnen.

Vi tror att olikheten nu beror på kommunikation. Teo kommunicerar med kropp, grimaser och korta ord så som passa, spring, ta den, neeeej, jaaaa och mååååål! Han spelar fotboll varenda rast och alla barnen förstod första dagen att de har en ny back att luta sig mot. Lärarna förväntar sig inte att han ska förstå och de första veckorna fick han knappt några läxor. Teo gled in i sammanhanget och alla ler mot honom, skrattar med honom och pratar korta och tydliga meningar.

Telma går i femman och hon förstår engelska riktigt bra. Hon förväntas prestera på engelska också. Hon skriver långa berättelser på engelska med verben i korrekt tempus och korrekt böjt. På rasterna sitter tjejerna ned och pratar. Telma är med och tjejerna drar med henne men hon vill inte prata. För om hon börjar prata så förstår alla att hon kan och då kommer det mer press. Så då är det bättre att sitta tyst. Men hur kul är det?

Nu efter oktoberlovet har Telma börjat prata lite ändå, trots hennes medvetna strategi att låta bli innan jul. På en skala mellan 0 och 10, där tio är superbra, så ligger hennes dagar på 5,6 och 7 ibland. Varje ledig minut är hon som Ler och Långhalm med vår granne Callie som också går i samma klass som Telma. De har urkul ihop. Så hon trivs och mår bra, men ännu har hon inte riktigt nått Teos lyckonivå i skolan.

Teo, han sa häromkvällen precis innan han skulle sova: -”Mamma, jag känner mig så… hemma här.Det känns som att jag är mig själv här.” Hans bästa vänner är Muhammed från Uganda, Emile från Schweiz och Inbar från Israel. På något vis tror vi att det är där nyckeln är för båda barnen. När ingenting är normen, kring hur man bör vara, så kan de passa på att utveckla sina egna jag. Det var enklare för Teo att snappa upp det för han behövde inte kommunicera med orden, medan Telma behöver hantera språket bättre för att kunna uttrycka sitt jag. Man kan se på långt håll att hon är på väg.

Verklighetens riktiga hjältar

Andreas jobb kan verka abstrakt ibland. ”Att stötta och utveckla system för Röda Kors volontärer.” Kanske är det ”stötta” och ”utveckla” som blir abstrakt, eller ”system” som blir obegripligt eller så är det bara det faktum att det är det viktiga som kommer sist i meningen. Det borde vara tvärtom, volontärerna som kommer först. Dessa människor som arbetar frivilligt med svåra uppgifter för att de bryr sig om sina grannar, sin by och sina medmänniskor. Dessa hjältar som gör slag i saken. Utan egentlig ersättning.

För ett par veckor sedan träffade Andreas många av dessa fantastiska personer, dels i norra Uganda och dels i Kampalas fattigaste stadsdelar. Röda Korsets verksamhet här handlar om HIV/AIDS. De frivilliga ger av sin tid och sin medmänsklighet för att stötta i slutskedet, men också förhindra spridning.  Linda Bamkiite bor i ett slumområde i östra Kampala. Hon är 33 år och har varit volontär i Röda Korset i tre år nu.  ”– Jag vill stödja mitt folk helt enkelt. Help my community”, säger hon. Linda besöker AIDS sjuka människor i området för att ge sjukvårdsstöd och vägledning i livet. Hon har också organiserat ett gruppstödssystem där fler HIV-smittade kan ge varandra stöd.   ”-Jag minns mitt första hembesök. Jag blev tillfrågad om jag hade någon mat till honom. Det hade jag inte och det fick mig att känna mig så dålig.”

Att arbeta med HIV/AIDS smittade människor är förstås något av det svåraste man kan göra. Lindas kollega Safina Namkwanga är 34 år och är också volontär. ”Det är så svårt när en av mina clients dör. Men jag gör det ändå, för att jag har ett volontärhjärta.” Safina har fokuserat på nutrition och hygien i sitt arbete. Hon hjälper också AIDS sjuka personer att skriva testamenten och en minnesbok.

Linda och Safina är aktiva i verksamhet som stöds av Röda Korset. Pengarna går framförallt till utbildning kring att bedriva verksamheten, att möta klienter och kring HIV/AIDS. En del av pengarna kan gå till bromsmediciner och sjukvårds- och skyddsartiklar. En volontär kan få en lunch och viss reseersättning om de reser till och från sitt uppdrag. I övrigt utgår ingen ersättning till dem. De vet att internationella projekt kan ta slut. Då fortsätter man sitt uppdrag utan lunchen och med bristande skyddsutrustning. Trots att man vet att en AIDS-sjuk människa kan kräkas ganska mycket blod. Projektmedlen startar ett engagemang i stadsdelen eller byn, men när pengarna sedan tar slut så tar inte engagemanget eller den nyförvärvda kunskapen slut.

Att arbetet sker i Röda Korsets namn är viktigt. Det skapar en legitimitet och en trovärdighet. Eftersom det är grannar och andra stadsdelsbor som utför jobbet så ger det röda korset på bröstfickan en viss status och ett kvitto på att man har gått utbildningarna och vet vad man gör. Det är den här typen av projekt som Röda Korset kallar för att stödja motståndskraften, resilience. Biståndspengar initierar, utbildar och uppmuntrar den kraft och engagemang som redan finns i byn eller stadsdelen.

Ungefär samtidigt som Andreas besökte dessa projekt kunde vi läsa i tidningarna att President Museveni lade skulden för ökningen av HIV från 5 till 7 procent på NGOs, Non-Governmental Organisations. Han menar att de genom att förespråka kondomanvänding, sex arbete och omskärning ökar HIV-spridningen  “In the 1980s, I fought HIV/Aids and encouraged many people to do so, but when I went to fight Kony, NGOs changed my preaching and promoted prostitution by saying that people should use condoms, and the HIV rate rose from 5% to 7%,” sa Museveni.

Läs hela artikeln här: http://www.keycorrespondents.org/2012/10/02/president-museveni-blames-hiv-rise-in-ngos-promotion-of-prostitution-circumcison-and-condoms/

Första veckorna i Lubowa

Detta galleri innehåller 6 bilder.

Happy anniversary!

Idag firar Uganda femtio år av självständighet. Det har varit makalösa förberedelser i säkert ett år för denna historiska dag, the golden jubilee. Dignitärerna började anlända redan i fredags. Kortegerna har varit otaliga från flygplatsen, vi har hört dem allihop eftersom de går förbi nedanför vår kulle. Alla nationer i världen (inklusive Palestina och Kina som media rapporterade det) har bjudits in och presidenter, premiärministrar, ministrar, prinsar och andra kungahus har tackat ja. Det vet vi, för i varje delegation kör först en polisbil med blåljus och sirener, sedan en last med militärer och så alla eskortbilar. Man skulle kunna tro att alla dessa dignitärer anländer dödssjuka med tanke på hur viktigt det är att de kommer fort fram.

Till saken. Vad är det som ska firas? En så självklar rättighet som självstyre? I ynka femtio år? Att engelsmännen stack, eller det de lämnade efter sig? En Ugandisk medborgare skriver i tidningen idag; “Can any country in the world claim to be independent when it is heavily indebted? When it cannot provide the very basic needs for all its citizens? When its economic policy is dictated upon by international institutions such as World Bank, IMF etc? “ Han har rätt förstås. Och han representerar många ugandiska medborgares syn på dagens spektaktel

Leo, som jobbar här i vårt compound och som brukar spela fotboll med Teo, är inte alls ledsen för att han jobbar en så viktig helgdag som idag. ”-Independence from what?” säger han också. ”We are still dependent on everybody else except ourselves.” Militärflygplanen som flugit lågt, i procession, över huvudstaden i fyra dagar har irriterat honom stort. ”Tänk om man hade kunnat lägga alla de pengarna på hälsa istället!”.

Samtidigt kan ju inte denna historiska dag gå obemärkt förbi. En viktig ingrediens i självständighet är stolthet. Det har varit en drivkraft i de flesta europeiska nationsbildningar och är egentligen basen i alla nationsbyggen. Ska Uganda vidare på en ännu mer självständig väg krävs naturligtvis självreflektion, men också stolthet och uppmuntran. Möjligen hade detta kunnat uppnås utan dånande militärflygplan men att alla dessa dignitärer är här har nog ändå viss betydelse. De bryr sig om Uganda. Nionde oktober 1962 var ett historiskt viktigt datum, och tillsammans (de flesta gästerna som är här är ändå afrikanska) kan Afrika ta sig ur sitt beroende.

För egen del fick vi en ledig långhelg. Skolan var stängd igår eftersom trafiken varit ”unpredictable” och idag passade vi på att åka med grannarna till swimmingpool. Vi håller oss undan lite. Det här är ugandiernas firande eller icke firande. Vi kan glädjas och uppröras med dem. Men i slutändan är vi ändå bara åskådare.

Boda-bodas och trafiksäkerheten

Den döda vinkeln har fått en ny innebörd. Här handlar det inte om att vinkeln är död utan om att om man inte har koll på vinkeln så uppstår död.

Att köra på vänster sida om mittlinjen är egentligen inte så svårt. Det som är svårt är att växla till rätt växel  med vänster arm och blinka när man ska svänga istället för att slå på vindrutetorkarna. Och att hålla koll i rätt backspegel efter rätt fordon. För här kör mopedisterna om på vänster sida när man minst anar. Eller på höger sida. Eller så kör de mitt framför oss i en snäv sväng. Och de är många, dessa mopedtaxis som kallas boda-bodas. De känns som trafikens getingsvärm.

Boda-bodas fungerar precis som en taxi. De kan ta flera passagerar på en gång. De kan transportera get-föda, sopkvastar, glasrutor, gräsklippare och cementsäckar.Ofta dessa ting i kombination. En gång såg vi en kvinna bakpå med en bebis under ena armen och pratade i en mobiltelefon med den andra. Naturligtvis har de flesta chaufförerna, eller passagerarna, ingen hjälm.

Egentligen är mopedtaxisystemet genialiskt. De kräver inte lika dyrt underhåll som taxibilar och bensinen är billigare. De är miljövänligare och smidiga i en annars besvärlig trafiksituation. Det tål att tänkas på när man sitter där med hjärtat i halsgropen, att hade de inte funnits hade köerna varit ännu längre och avgaserna ännu värre. Ibland försöker politikerna också göra någonting åt säkerheten. Just nu passerar ett lagförslag genom parlamentet om att skolbarn under tolv år inte ska få åka boda-bodas. Idag kan det sitta tre-fyra barn bakom en chaufför på väg till och från skolan. Men så klart kräver en sådan reglering att man ersätter denna skolskjuts med ett säkrare alternativ. Och vad är det när busskostnaderna kan bli för dyra för en fattig familj med sex barn? Förslaget är därmed pausat till ett bra, säkert och billigt alternativ är presenterat.

Säkerhetsförbättringsförslag har funnits tidigare. Men mopederna ägs oftare av någon rikare herre som har många mopeder i sitt stall. Han kanske sitter i regeringen eller på någon annan position där han kan påverka ett lagförslags utfall. Förslaget om en ökad säkerhet för barnen verkar dock finnas viss enighet kring. Tack och lov.

Som tur är så är trafiken långsam. De få gånger vi ser trafikolyckor är det aldrig några större skador på varken personer eller bilar. De stora guppen och djupa hålen gör att inte ens de stora fina bilarna kan köra fort. Det ger oss lite extra tid så att vi hinner titta i fel vinkel, minnas att det är omvänt och sedan titta i rätt vinkel innan man svänger.