Cecilia och jag tog en helg på egen hand. Vi åkte till Bwindi National Park och tittade på bergsgorillor. Det krävs lite förarbete för att göra det. Det finns endast 11 bergsgorilla familjer i Bwindi. Varje familj får endast besökas av åtta personer. Det finns alltså endast 88 tillstånd per dag. Med tanke på hur oerhört populärt det är, och vilken dröm det är för en så stor del av befolkningen att få se en bergsgorilla, så är det inte så enkelt att köpa sig ett tillstånd. För det första är det svindyrt. 600 US dollar för ett tillstånd. För det andra tar det omkring nio timmar att ta sig till Bwindi. Och för det tredje måste man gå genom ogenomtränglig djungel på obestämbar tid för att leta reda på dem. Och så måste man ha åkt till kontoret i Kampala med alla pengar i kontanter för att köpa sig sitt tillstånd. Bara det sista är en rejäl utmaning.
Det är klart att det var värt det. Vi fick dessutom både resident rabatt och halva priset eftersom vi åkte sista dagen under lågsäsong. Men vi fick tillstånd till en av gorillafamiljerna i södra Bwindi, där bergen är mer otillgängliga och brantare och det kan ta längre tid att hitta gorillorna. Vi fick snubbla, glida, trilla, klättra och tvinga oss fram genom snår, lianer, höga ormbunkar och brännässlor. Med oss hade vi förstås en guide med machete som högg fram en hyfsad passage åt oss, två karlar med gevär som skulle skjuta skrämselskott om vi stötte på elefanter, två bärare om någon av oss behövde bli buren eller påknuffad, och tre rangers som gick före och letade upp gorillorna. Jag hade aldrig föreställt mig att ”ogenomtränglig” skulle vara så bokstavligt.
När fötterna gjorde ont efter en och en halvtimmes balansakt på stupande berg stannade guiden, bad oss lämna våra ryggsäckar och vandringspinnar, ta med oss kamerorna och ingenting annat för nu var de bara meter ifrån oss. Vår guide visade åt mig att jag kunde följa med en av killarna med machete runt en buske och där stod han och högg ner lianer så att jag kunde se bättre. För där under busken, bara ett par meter från mig satt det en liten gorilla och mumsade på löv. Obesvärad. Han titta upp på mig och kikade lite nyfiket men fortsatte frukosten sedan. Jag fullkomligt tappade hakan. Aldrig hade jag trott att jag skulle få komma så nära.
Där stod jag full av förundran och kände att det sista jag ville göra var att ta kort på henne. Då brakade det till i buskarna bakom mig och jag hann precis maka undan innan det kom en större gorilla rullandes nerför buskarna. Han hade bara tappat greppet och tog emot sig som man gör i slalombacken – genom att kura ihop sig – men jag lovar att det tog ett tag innan jag fick ned både andning och hjärtrytm på normal nivå. Och lagom till att jag fick ordning på mig själv så vinkade de andra till mig att jag skulle ta några steg till och kika fram bakom en annan buske, för där pågick en parning. Hupp. Den unge hannen hade förvisso ryggen åt oss, men han var ganska obekymrad om att det stod sju nyfikna människoindivider som nyfiket kikade på honom. De bilderna blev inget vidare.
Bara några meter därifrån satt en annan ung dam och höll för ögonen. Hon tyckte att det var för mycket stök i skogen och tänkte att om hon inte ser så syns hon inte. När hon väl tittade upp stod jag bara någon meter från henne men hon blev mer nyfiken än rädd. Länge satt hon där och betraktade mig. Nästan lite fundersamt.
De här tre första mötena var egentligen inte så representativa. Det var de unga gorillorna som var modigast och nyfiknast som vi stötte på först. De äldre var lite skýgga och rörde sig ifrån oss. Vi fick en timme med dem och enligt guiden fick vi också se alla 14 i familjen. Mäktigast var förstås dominanten själv, den äldste, herr Silverback. Han valde att hålla koll på sin flock med ryggen mot oss och våra guider var tydliga med att vi inte skulle gå för nära. Det hade vi nog inte vågat i vilket fall som helst. Han var gigantisk. Roligast var den lille bebisen som satt bakom ett buskage och när vår ranger plattade till löven mellan oss och gorillabebisen för att vi skulle se bättre lutade sig bebisen fram och plattade till löven han också.
I slutet av vår timme märkte vi att gorillornas läte (som hittills varit ett dovt morrande) började förändras. Vår guide sa att morrandet var ät-ljud och de mer stötiga uff:en var för att markera för oss att vi skulle ge oss iväg. Vi rörde oss bortåt och hittad en ny skön yngling som låg till bords mitt i maten och njöt. Han hade humor. Bekvämt bakåtlutad var han helt oberörd för våra kameror och tuggade och åt av rekvisitan. Tydligen är det matdags mellan 07 och 14 och har de bara mycket mat så väljer de att inte flytta på sig så mycket.
Nog var det en av de mest fantastiska timmarna i mitt liv. Ändå var det på något sätt skönt att gorillorna markerade åt oss att timmen var över. De är trots allt vilda. Och tydligen är det så att deras fortplantning är lättstörd (det är därför det föds så få gorillor i fångenskap!) så om vi stör dem för mycket så kommer bergsgorillorna inte överleva. Nu har Uganda och Rwanda äntligen fått ordning på tjuvskyttet men de familjer som bor i DR Kongo är fortfarande utsatta. I Bwindi hade de Ugandiska gorillorna ökat med 17 individer de senaste fem åren.
Jag skulle gärna hälsa på dem igen. Med lite framförhållning kan jag fixa tillstånd och sovplats efter önskemål och behov. Vi var sent ute och fick tillstånd i den lite äventyrligare delen av parken, men vill man göra den enklare promenaden så kan man se dem i norra delen av parken där vegetationen inte är lika brant och ogenomtränglig. Ge mig gärna en anledning att vara med om det här igen.
livetiuganda 