Ta’t lugnt.

Kära svenskar,

Vi i Uganda har en mycket, mycket komplicerad och svår fråga för våra fötter. Dra inte förhastade slutsatser. Vi lever på en krutdurk och balanserar inte västvärlden rätt kommer Ugandierna att återigen få genomgå ett stort lidande.

För det värsta är inte att straffet för homosexualitet nu är längre än det var tidigare. Det värsta är de andra klausulerna i lagen, särskilt kombinerat med lagen mot pornografi som också nyligen antagits. Tillsammans släpper de onda krafter fria i landet som kommer att förvärra situationen för alla Ugandier. Det är vår mänskliga rättighet, och skyldighet, att markera vår ståndpunkt när något sådant här händer. Men i den konfliktfyllda, känsliga och mångbottnade verklighet vi har här i Uganda måste våra politiska påtryckningar vägas mycket, mycket noga. Vi kan nämligen förvärra saken.

Presidenten antyder att han undertecknar lagen för att markera mot väst att Ugandas kultur ska ledas och bäras av Ugandier. Han hävdar att homosexualitet är ett västerländskt påfund och fenomen. Det kan han säga i ett land där dels 90 % av befolkningen inte accepterar homosexualitet och dels där det finns djupgående, öppna ärr kvar i människors känslor och uppfattning om historien efter kolonialiseringen. För många är väst ett hot och för att upprätthålla en stolthet så lyfts de Ugandiska värderingarna, traditionerna upp och helgonförklaras. Historien har så många gånger bevisat hur nedärvda oförrätter kan lätt blossa upp decennier senare och resultera i katastrofer. Låt oss därför hejda oss en sekund och fokusera på de nyckelfrågor som de båda lagarna innebär.

För det första så kriminaliserar lagen människor som inte anger om de känner/vet någon som är homosexuell. Detta är explosiv materia i ett land där rättsstaten inte fungerar och där människor tagit lagen i egna händer sedan urminnes tider. En av våra tabloider har redan publicerat en lista på 200 personer som hävdas bryta mot lagen. Kom ihåg att Uganda har århundraden bakom sig när konflikter lösts med våld. Och att det mellanmänskliga förtroende mellan folkslag redan hänger på en lös tråd.

Den andra nyckelfrågan finns i en annan nyantagen lag som förbjuder all marknadsföring av pornografi och reglerar hur mycket hud människor för visa. Paragrafen i lagen om att människor inte får visa ”kroppsdelar som skulle kunna uppmuntra till upphetsning” kallas för minikjolslagen. Tolkningen är att kvinnor inte får visa låren offentligt. Igår och i förrgår rapporterade tidningarna om hur kvinnor och män på olika platser i Uganda blivit attackerade och avklädda offentligt. Enligt ryktet har nu parlamentet tagit tillbaka lagen för revidering för, som de säger; -Det var inte meningen att folk skulle ta lagen i egna händer.”

Hillevi Engström och Anders Borg har helt rätt i att det kan finnas anledning att tänka om kring det svenska biståndet p g a de här senaste två lagarna. Men använd det inte som påtryckningsmedel. Dels är det lite hybris-aktigt att tro att våra fjuttiga 64 miljoner svenska kronor som idag förmedlas till projekt via Ugandiska staten, ska ha någon betydelse i sammanhanget, men dels är läget så kritiskt just nu att västerländska utspel faktiskt kan förvärra läget. Kom ihåg att Sverige och Uganda finns i helt motsatta hörn i världskartan av värderingar där vi i Sverige baserar allt vi tror på, på individens rättigheter, självständighet, sekularitet och jämlikhet. Uganda är djupt traditionella, religiösa, kollektivistiska, beroende av varandra och litar på hierarkier. Risken för att vi ska missförstå varandra är gigantisk.

Däremot ska vi tänka om med våra biståndspengar för att bli mer strategiska i detta nya läge som uppstått. Våra biståndspengar ska bidra till tolerans, öppenhet och demokratisk utveckling och vi ska satsa våra pengar på de krafter som vi tror är effektivast för att nå våra mål. Men den analysen måste göras grundligt, strategiskt och ta in hela det komplicerade socialpsykologiska spektra vi har framför oss. Så, ta’t lugnt kära svenskar. Vi får inte använda vår svenska ryggmärgsreflex just nu. Och för guds skull inte använda vårt krutdurksläge till att hämta hem politiska poänger i Sverige. Vi har 34 miljoner Ugandier att tänka på.

Onlineansökan i Afrika

En vecka innan jul ringde bilfirman och sa att jag måste fixa ett TIN nummer (Tax Identification Number) för att alla bilar i landet ska omregistreras innan sista december. Det var kort om tid tyckte jag för jag vet ju hur byråkratins kvarnar mal i det här landet. I början av januari ringde bilfirman igen och berättade att datumet för sista registreringsdag är framflyttat till första mars. Med is i magen löser sig det mesta.

I förra veckan påbörjade jag proceduren. Skattekontoret ligger mitt inne i stan. De har ingen parkering. Jag åkte runt, runt för att hitta en lucka eller en gata eller en privat parkering att ställa min bil på. Men det gick inte. Jag åkte hem igen. I förrgår tog jag nya tag. Jag parkerade bilen på ett köpcentrum en bit från Skattekontoret och promenerade. Väl inne på kontoret så fick jag hjälp av en hel rad män som satt och väntade på deras tur. Jag satte mig sist i kön och vid varje ny kunds tur så fick vi alla resa oss och flytta ett steg till höger. Efter en timme blev det min tur. Damen bakom bordet var vänlig. Hon berättade att jag söker om TIN nummer online. Vis av erfarenhet bad jag henne visa mig exakt hur man gör och det gjorde hon.

– Först klickar du här och här och sedan fyller du i den här mallen (fem flikar i ett exceldokument!). Sedan printar du all tre dokumenten, inklusive terms of conditions, tar med dig dokumenten och kopia på ditt pass och ditt körkort och kommer hit med dem. Sedan tar det tre dagar och så kanske du får ditt TIN nummer.

– Men om jag ändå inte ansöker online så kanske jag kan fylla i dokumenten här med dig? Jag har med både pass och körkort, säger jag vänligt och försiktigt.

– Det är en online-ansökan, säger damen, du måste först skriva ut dokumenten och sedan ladda upp dem på vår hemsida.

– Ah, jag söker både online och manuellt?

– Nej, bara online. Men för arkiveringens skull måste vi ha dina dokument också.

– Jag förstår.  

Hade vi det så här i Sverige också i begynnelsen av internet? Eller är det bara här det är möjligt? Till saken hör att jag just nu tar en paus i min ”online” ansökan av TIN nummer. Jag har fastnat på raden Surname/maiden name. Ska min fylla i mitt nuvarande efternamn eller mitt gamla eller betyder det att jag ska fylla i Sandin/Axelsson? Och varför måste jag fylla i vad min mamma hette som ogift? Jag behöver en till kopp kaffe.   

Fripassagerare?

Det är inte helt ovanligt att det ena och det andra fraktas på taket på bussen. Oftast är det vattendunkar och madrasser, men denna gången så var det en hel hög med hönor. I 90 km i timmen.

Överlever de? Javisst. Men det är svårt att veta om detta är sämre eller bättre än det vanliga färdsättet för en höna; ihopknuten i benen hängande upp och ner med 20 andra hönor på bönpallen på en moped.

Ta tillfället

Kanske kommer jag aldrig igen få leva i en så multikulturell värld. Jag startade en konversationsklubb förra hösten för medföljande som behöver öva på engelskan. Vi träffas varje tisdag och värden bjuder på kaffe och té och vi andra tar med något smarrigt att äta. Något nytt varje gång. Det är ett fantastiskt gäng på sammanlagt 15 personer som representerar varje världsände, många olika språk och religioner. 

Från början var tanken att jag ville skapa ett sammanhang för de kvinnor som inte känner sig hemma i engelskan. Jag tänkte att om de vidgar sin vänskapskrets kommer de att synas oftare på skolan, delta i gemensamma aktiviteter och trivas lite bättre. Det syftet är redan uppnått. Alla i konversationsklubben var med i onsdags på World Culture Day i skolan och minglade mellan borden som dignade av mat från alla hörn. Facebook fylldes av bilder på konversationsvänner som poserade med varandra i vackra nationella dräkter.

Numer har vår klubb fått helt nya dimensioner. För det första har vi som har engelska som andra språk återtagit initiativet. Vi är synliga på skolan igen. Vi tar för oss, inte bara smiter in och hämtar våra barn lite tyst och sedan umgås i våra respektive språkgrupper. Vi kan snacka ihop oss om vad tycker om olika saker och kan sedan med råg i ryggen, eventuellt på knagglig engelska, ta upp det vi har på hjärtat med lärare, rektor eller andra föräldrar. Vi räknas. I morgon är jag inbjuden till ett möte med rektor, språklärare, speciallärare och koordinatorer för att diskutera hur skolan kan bli bättre på att stödja barn (och deras föräldrar) med engelska som andraspråk. Detta efter förra konversationsklubbsträffen när vi diskuterade erfarenheter av hur skolan hanterar just våra barns inlärning.

Men bäst av allt är att tisdagförmiddagarna med dessa kvinnor ger energi. Kvinnor som inte har engelskan som första språk kommer ofta inte till tals men i vår grupp får vi höra perspektiven och tankar från japanska, israeliska, sri lankesiska, belgiska, centralamerikanska kvinnor på allt mellan himmel och jord. Vi kommer ofta in på barnuppfostran och synen på utbildningen, men vi har också diskuterat korruption, religion och hur det kommer sig att vi utvecklar olika traditioner baserat på historiska föreställningar. Vi pratar om hur det är att flytta runt med barn, om oron för deras språkutveckling, och hur svårt och frustrerande det är att inte kunna vara sig själv på ett annat språk. För det mesta delar vi recept också. Det blir ju en hel del gott man får smaka på.  

Klubben har blivit ett tillfälle att vidga mina vyer bortom Sverige och Uganda. Få tillfälle att få fördjupa mig i sådant jag inte förstår och har för lite kunskap om. Med tålamod, tid, stora öron och uppmuntran så får jag begripa sådant jag aldrig hade kunnat läsa mig till. Det är ytterligare ett privilegium.