Måndagen den 15:e april var en körig dag. Klockan fyra på morgonen åkte vi till Entebbes flygplats för att skicka Telma till Sydafrika. Själv. Det var en pärs. Jag är inte på något vis en van, cool och avslappnad mamma som lätt och enkelt skickar lilla dottern ensam på flyg. Lagom till hon äntligen landat och var enligt reglerna överlämnad till våra vänner i Sydafrika så inleddes nästa nervpärs. Flaco skulle opereras. Han hade fått vad veterinären trodde ett infekterat sår som skulle öppnas och skäras bort. Det gjordes på vårt middagsbord.
Veterinären var skicklig. Han stannade tills Flaco vaknade upp ur narkosen och varnade för att han skulle bete sig som en onykter karl. Mycket riktigt, eller vi fick snarare en illustration av hur griseknoen måste ha betett sig när han ätit körsbären. Stackars hund. Efter att ha stått och svajat bredbent under ett par timmar inleddes baksmällan och vi har nog aldrig sett vår skräckinjagande varg så ynklig förut.
Det var då vi skulle åka till flygplatsen igen och lämna nästa resenär, Anita. Och enligt reglerna får man inte följa med och bära väskan till incheckningen och få höra om allt är som det ska. Man får stå på utsidan av flygplatsbyggnaden, på andra sidan gatan och försöka vinka hejdå genom fönstren som speglar sig. Det var lite oklart, men vi tror att hon såg lugn ut när hon försvann in genom migrationskontrollen… 14 timmar senare fick vi besked om att också Anita kommit fram enligt plan.
Så efter en lång dag med nerverna utanpå så kom en tisdag när lugnet lägrade sig. Då blev Teo sjuk. Men det var bara bra. De två sjuklingarna i huset fick nu sällskap framför fotbollen på TV.
De flesta är nu fullt återställda. Telma är tillbaka på Ugandisk mark. Hunden är frisk och glad igen. Teo har full koll på engelska ligan och svärmor är hemma i Sverige igen. Det är bara min självbild som ännu inte återhämtat sig.
livetiuganda 