Blogguppehåll

Vi ska bada i havet. I tio dagar. Och äta kryddstark mat och gå på arabiska bazarer och marknader. Vi har packat kläder som täcker axlar och knän men det kommer att bli varmt. Vart ska vi?

Utvecklingens drivkraft är människorna

Jag sa att jag skulle återkomma om vad vi kan göra för att förbättra situationen för kvinnorna. Efter ganska mycket tänk och en del research så var det någon annan som till slut kunde beskriva det bättre. Läs Jocke Nybergs text på Sveriges Radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=5478489

Opinionsbildning således. Över trettio miljarder svenska kronor går till bistånd. De ska riktas rätt. För övrigt finns det två indikatorer som korrelerar bättre än några andra med demokrati; utbildning och jämställdhet. Vilket som är höna och ägg berättar inte korrelationer, men det är uppenbart att de hör ihop.

Vinna är allt!

Nu vet vi hur det känns att vinna VM. Eller Champions League. Eller de internationella skolornas liga i Kampala. Finalens sista tio minuterna är olidliga när det står 3-2 till oss och när slutsignalen äntligen ljuder överväldigas man av lättnad, lycka och stolthet i ett gigantiskt glädjerus. Kramar, ryggdunkar, ärevarv, målgester, lyfta armar, glädjetjut och glittrande ögon fyller vår planhalva och ISUs fotbollsplan är förvandlad till Bernabeu, San Siro eller Friends Arena.

Turneringen började efter jul och ISUs pojkar ”nio år och under” har spelat bra hela vägen. Men det har varit många pojkar i laget och lite svårt med speluttagningar och besvikelser vid förluster och oavgjorda matcher. ”Det viktiga är att det är roligt att spela” har naturligtvis varit mantrat. Från vår sida. Teo har istället ägna sig åt poängräkning med hjälp av excel, uppställningsspekulationer och funderingar huruvida motståndarna verkligen kan vara nio år och under… Och när listan för finalen satt på anslagstavlan och Teo stod bland namnen påbörjades en uppladdning som liknar svenska landsslagets. Teo är mittback, lika stor, stadig och säker som Olof Mellberg. Han fick spela hela matchen. Troligen den bästa han och laget gjort. Hittills.

Jag har nog aldrig tidigare riktigt förstått poängen med att vara tävlingsinriktad. Nu gör jag det. Den enorma lycka Teo, hans kamrater och coachen upplevde är värt varje motgång, varje nervositet de känt och tårarna pojkarna fällt. Varje förälder önskar sitt barn få uppleva den glädjen. Det är bara därför vinst är viktigt. Åtminstone någon gång då och då.

24 timmar efter slutsignalen ljuder fortfarande  ”We are the champions” genom huset.

Utifrånperspektiv

Jag önskar att Andreas Ugandiska kollegor kunde läsa Magdalena Graafs blogg. Då skulle de ytterligare påminnas om hur otroligt värdefullt och viktigt deras arbete är, vad beundransvärda de är och vad glada vi svenskar är för att  våra insamlade medel används så väl till så viktiga projekt. Ni som kan, läs hennes text och titta på bilderna som kommer direkt från hjärtat. http://magdalenagraaf.se/

Postkodlotteriet har varit här i fem dagar och vi kan konstatera att allt det arbete Andreas och hans kollegor har lagt ner för att de ska få en värdefull och intressant upplevelse, har varit värt det. Dels för vår egen del, för att vi får ett utifrånperspektiv på det Andreas och Röda Korset gör, som inspirerar. Och dels för att det måste vara fantastiskt värdefullt för Postkodlotteriet som jobbar med maskineriet kring att samla in pengar att se vad pengarna faktiskt går till. Magdalena Graafs 70 000 läsare får här se en verklighet de kanske annars inte möter så ofta.

Tack Magdalena Graaf för att du gett ditt perspektiv.

Adoptionen

För ett par veckor sedan hittade två vänner en hund på gatan. Övergiven. Mager som en sticka och hungrande efter kärlek. Han följde dem en och en halv mil på deras springrunda. Hack i häl och han vägrade ge sig av när de var klara. Jamie och Lyndsey gav honom mat och husrum men deras katter uppskattade inte att dela uppmärksamhet med en stor hund som såg ut som en utsvulten varg. Förfrågan om adoption gick till oss.

Det är ju inte så lätt att adoptera eftersom det är lite svårt att veta vad det är man ger sig in på. Vår familj var redan godkänd av Lindsey och Jamie som vi känner sedan ett tag och adoptionshandlingarna var inte inte mer byråkratiska än att ett vaccinationspapper skulle överlämnas. Veterinären sa att hunden var omkring sju år och troligen blivit lämnad av en annars fin familj för det var uppenbart att han är vältränad. Han lyder till kommandon som ”sit”, ”stay” och ”come”. Han går och springer fot utan problem och han skäller bara på människor som han inte träffat. Han lägger tassen i knät när han vill ha klapp (vilket i princip är oavbrutet) och han älskar barnen utan att äta upp deras skor eller bollar. Han klarar tom att ligga utanför terrassen när vi äter middag.

Vi tänkte att hans anpassning går fortare om han på en gång introduceras til familjens språkförvirrade allmäntillstånd så vi kallar honom Flaco vilket betyder ”tunnis” på spanska. Men nu har han redan börjat äta upp sig och trivs så bra på terrassen att han knappt lyfter ögonlocket när vi lämnar huset, så vi överväger att börja kalla honom för Flojo, ”latmask”. I vilket fall kan vi konstatera att en hund känner när han är älskad, oavsett vilket språk det uttrycks på.

Statistik talar också

• 28 % av alla Ugandiska kvinnor lever i polygama förhållanden. Lagen tillåter polygami för herrar men inte för damer.
• En fjärdedel av flickorna mellan 15 och 19 år är gifta, skilda eller änkor.
• 131 av 1000 15-19 åriga flickor har fött barn.
• En kvinna föder i medeltal 6,1 barn i Uganda. Endast fem länder i världen har högre medeltal.
• Mer än 40 % av de gifta kvinnorna vill begränsa storleken på familjen eller ha längre mellanrum mellan barnen, men kunde inte pga mannens krav.
• Endast i 45 % av äktenskapen talar mannen och kvinnan om preventivmedel. I 17 % av äktenskapen används preventivmedel.
• Endast 57 % av flickorna går vidare från primary till secondary school. 60 % av pojkarna gör det. Andelen flickor av pojkar i secondary är 85 flickor på 100 pojkar.
• Nästan 60 % av Ugandas kvinnor har erfarenhet av fysiskt våld. I 87 % av fallen var förövaren den nuvarande eller förre mannen.
• 59 % av männen och 70 % av kvinnorna menar att det finns minst ett eller flera skäl som kan rättfärdiga våld i hemmet.
• 39,5 % av kvinnorna har upplevt sexualvåld under sin livstid. I 81 % av fallen är förövaren nuvarande eller förra mannen. Våldtäkt inom äktenskapet är inte straffbart enligt lagen.
• Kvinnor får äga mark, men en paragraf i lagen gör att de får inte köpa eller sälja mark utan sin mans medgivande. År 2000 ägde endast 7 % av kvinnorna mark.
• För att få ett banklån krävs en lagfart på mark. Mellan 75-80 % av de arbetande kvinnorna är dagavlönade eller oavlönade jordbruksarbetare.
• I UNDPs Gender Inequality Index finns Uganda på 116:e plats, av 146 länder. Dock drar de 35 % kvinnorna i parlamentet upp Ugandas ranking ganska många pinnhål.
• Sedan 2003 finns flera lagförslag i parlamentet som förbättrar kvinnans situation. De har dock stoppats i olika stadier av olika instanser. Framför allt är det de traditionella ledarna som motsätter sig förändringar. Läs en hårresande artikel här: http://www.chimpreports.com/index.php/news/4646-cultural-leaders-protest-domestic-relations-bill.html

Utvecklingsproppen

Marys äldsta syster är strax över femtio år. Man vet inte så noga exakt hur gammal hon är, det kom ju 19 syskon till efter henne och det var inte så lätt att hålla ordning på födelseåren. Hon gifte sig tidigt och fick två barn med en man som dog. Då gifte hon om sig och fick två barn med den nye mannen. Han dog också. Då blev hon kär i en man som redan hade tre fruar. Men han började bli till åren och lovade att om hon bara gifte sig med honom så skulle hon bli den sista frun i raden. Hon veknade, gifte sig med honom och fick två barn med honom också.

Nu bara för några veckor sedan skaffade hennes man sig en femte fru. För att klara hemgiften sålde han Marys systers ko. Bakom ryggen på henne. Det var droppen. Inte nog med att han sedan länge behandlat henne lika nonchalant som han behandlade de andra tre fruarna, han höll inte sitt löfte om att inte gifta sig igen OCH han sålde hennes ko utan att fråga. Hon bestämde sig för att nu var det nog.

Nu är det tyvärr så att kvinnor i princip inte har några rättigheter i det här landet. Barnen tillhör mannen om kvinnan väljer att separera. Han har ju inte gjort något fel. Alla sex barnen, inklusive de som alltså inte är mannens biologiska, stannar hos honom och hans numera fyra fruar. De flesta av dem är förvisso gamla nog att bestämma själva men även minderåriga tvingas stanna hos mannen.

Marys syster flyttade hem till sin mamma. Men i sin hembyn blir hon sedd som en misslyckad kvinna eftersom hon lämnat sin man. Särskilt hennes lillebror vill ha bort henne från gården. Vad ska hon göra? Hon har förstås ingen utbildning, inget jobb, ingen man, inga barn, inget hem och ingen inkomst. Hemma hos sin mamma som fortfarande har några kor och lite odlingar hade hon kunnat hjälpa till i jordbruket, men som utstött i byn och trakasserad av sin lillebror så håller inte det så länge. Hon säger nu att hon ska flytta till Kisoro, till gränsområdet till Kongo där marken fortfarande är ganska billig, och starta ett nytt liv. Men alla vet att hon är för gammal för att få en ny man och utan en man kommer hennes nya liv ändå inte innehålla några nya möjligheter. Bara stängda dörrar.

Vi kan tycka synd om Marys syster. Bristen på jämställdhet gör att kvinnorna lider. Men det är värre än så. Bristen på el i all ära, brist på vatten, brist på utbildning är självklart orsaker till underutveckling, men det är bristen på kvinnors rättigheter som är den verkliga proppen. Elnätet förbättras med hjälp av utländska investeringar. För varje år har ett par procentenheter fler människor bättre tillgång till rent vatten och särskilt i Uganda så har tillgången till utbildning exploderat de senaste åren. Men de patriarkala strukturerna har i århundraden hindrat hälften av befolkningen att kunna bidra med sin fulla potential. Marys syster och alla deras medsystrar kommer aldrig kunna ta sig själva och sina barn ur fattigdom så länge de inte har några rättigheter. Så länge de hålls kvar i fattigdom av männen och av nedärvda kulturella föreställningar som fråntar dem all värdighet.

Och vi från förhållandevis jämställda länder står handfallna. Vi vet att i våra samhällen kom kampen inifrån, det var våra mammor som slogs. Här kan vi borra brunnar och byta elstolpar men vi kan inte, eller törs inte, trampa på de manliga tårna. Eller?