Solidaritetens utförsbacke

Efter tre dagar utan el så tänkte jag lite kuriost att: Ja, så här har ugandierna det. Efter fyra dagar tänkte jag: Men fy vad jobbigt ugandierna har det! Idag, den sjätte dagen utan el tänkar jag: Jag klarar inte att leva utan el.

Historien om Rodriguez är verifierad

Igår kväll återupplevde vi filmen ”Searching for Sugarman” i våra grannars trädgård:

– Ahh, Rodriguez, he was great. We have all his albums! sa Tim från Sydafrika.

– Who is that? sa amerikanske Martin.

– Oh, we loved him. He was larger than Elvis, sa sydafrikanska Terri. But you Americans  should know, he was American!

– ”Sugarmaaaaan” nynnar Tim.

– No idea, sa Martin och Beth.

– But he is dead now. Overdose, wasn’t it? fortsätter Terri.

Andreas och jag berättar att han fortfarande lever, i USA och fick aldrig en dollar i royalty.

– No way, that can’t be true! utbryter alla fyra. Det var just det som de bekräftade. Att det måste ha varit alldeles, alldeles tvärsant. Nu ska de ladda ner filmen…

Reklam

Detta galleri innehåller 8 bilder.

Jag tror bilderna säger allt. Lake Mburo bör besökas. Las fotos dicen todo. Hay que visitar al Lago de Mburo.

Djur och politik

Det finns skäl att fråga sig hur det kommer sig att 60 % av Ugandas befolkning vid två val i rad har röstat på en president som inskränker friheten att uttrycka sig och som ibland står över de grundläggande reglerna för demokrati. Det skälet heter troligen fred. Krig och konflikterna på sjuttotalet och i början på åttiotalet ligger fortfarande nära i tid. Människor minns de regelrätta vidrigheterna under Obote och Idi Amin. Deras brott mot mänskligheten, demokratin och sina egna landsmän är obeskrivliga. Brotten mot natur- och djurliv bör dessutom adderas till deras listan.

Endast i en av våra nationalparker, Queen Elizabeth, fanns innan Idi Amins statskupp 4000 elefanter. Nio år senare fanns bara 150 av dem kvar. Lejonen var helt utrotade. Idag trettio år senare har antalet elefanter stigit till 2500 och nyligen fick vi tillskott av Kongos elefanter som flyr kriget i deras eget hemland. Lejonen har också börjat komma tillbaka och nu räknar vi med omkring 200 lejon i Queen Elizabeth. Fast de gömde sig väl när vi var där.

Man kan således avläsa graden av stabilitet på elefantstocken. I Uganda är vi snart tillbaka till det normala, vilket måste vara ett tecken på att landet stabiliserats. Möjligen har inte Ugandierna elefanterna i åtanke när de röstar, men de symboliserar ett liv i fred. För många männsikor här, som dessutom aldrig levt i en riktig demokrati, så räcker det.

Kul i skolan

Det är så klart en oerhörd lättnad att barnen trivs i skolan, har många vänner och mår bra på dagarna. Men det är mer än så. Det visar sig att de har kul i skolan också. Jag kan se dem på avstånd ibland fnissandes med kompisarna, småbusa lite, hjula över gräsmattan (Telma mest) och skratta högt åt tokigheter. Sedan några månader verkar de också tycka att det är kul att lära. De kan berätta entusiastiskt om gästföreläsare de haft, uppgifter de fått och klarat och lärare de tycker om. Igår hade Teos klass på nära håll funderat över den orättvisa resursfördelningen i världen. Han själv hade varit med i Sydamerikas team när de skulle baka. De fick en skål, träspattel och några få ingredienser. Nordamerikas bord var fyllt med hushållsmaskiner, choclate chips och all möjliga attiraljer man kan tänkas behöva när man bakar. Afrikas bord var naturligtvis torftigast. Det de bakade skulle sedan säljas och de som fick ihop mest pengar vann. Det gjorde naturligtvis nordamerika. ”-Det var så himla fuskigt, säger Teo.” Ja. Jo. Det var ju det de skulle känna.

Jag går ofta genom skolan under lektionstid eftersom tennisbanorna ligger längst ned vid nedre gaten och vi bor vid övre gaten. En gång möttes jag av tre förskolebarn iklädda barn-varianter av städpersonalens uniform. De hjälptes åt att sopa under en dörrmatta i ett av klassrummen. Bredvid står en kvinna ur städpersonalen och visar barnen hur de ska göra. Lite längre bort har tre andra barn utrustas med hackor och häcksaxar och har vaktmästaroveraller. Där står två vaktmästare och visar pedagogiskt hur femåringarna ska klippa häcken. Som en del av skolans utbildningskoncept.

Jag går förbi musiksalarna och hör hur tredjeklassare övar på sin egengjorda rap-låt. Jag ser högstadielever öva på en teaterpjäs i amfiteatern som ligger mitt i skolan. Och jag kan kika över axeln på en kille i tidiga tonåren som sitter och målar landskap på ett enormt pappersark. Och idag när jag efter tennisen skulle gå förbi den sedvanliga skolsamlingen klockan åtta så möttes jag av föräldrar som berättade att jag precis missat Telma som sjungit duett inför hela Junior School, 300 barn, lärare och föräldrar. Men varför hade hon inte berättat att hon skulle uppträda? ”-Äh, jag tänkte inte på det.”

Varje klassrum jag går förbi är lugnt och stillsamt. Dörrarna står ofta öppna och fönstren är ställda så att det blir genomdrag. Jag hör möjligen en lärare eller en elev prata, men ofta ser man hur elever jobbar självständigt eller i grupp alldeles stillsamt och försiktigt.  På rasterna kan det så klart vara spring, men de är ju utomhus. Där ska det ju springas.  Utanför klassrummen finns alltid bord och bänkar det sitter någon eller ett par elever med extralärare för att få stöd i läsning, matte eller engelska. Barnen hälsar när de möter mig. De vuxna stannar gärna och pratar en stund, kollar att allt är ok.

Kanske är alla skolor så här bra. Kanske har alla barn kul i skolan. Men det är nog få föräldrar som har möjlighet att få se det på så nära håll som jag. Det är sannerligen ett privilegium.