Historien om den rullande tvättmaskinen

I femman har eleverna en unit of inquiry ( fem veckors tvärsektoriellt ämne) som heter Sience in action. Då ska de lära sig om vetenskapen genom tiderna, vetenskapspersoner, hur uppfinningar blir till och vad som krävs för att omsätta en idé till produkt. Slutmomentet är att göra en egen uppfinning. I år var temat att uppfinningen skulle vara användbar i den ugandiska verkligheten.

Teo tänkte och tänkte. Han googlade på design and impact och hittade en stor fotboll av plast som man kunde tvätta kläder i samtidigt som man lekte med den. Det var en kul idé. Men man fick inte uppfinna något som redan var uppfunnet, så Teo spann vidare på tanken att man borde kunna sätta på någonting ovanpå bollen som kunde bära en dunk med vatten. Då kunde man gå ner till floden, fylla sin boll med vatten, smutsiga kläder och tvättmedel och sedan när man gick hem så kunde man ha en dunk ovanpå!

Teo skred till verket. Han gjorde ritningar i skolan och lade upp en plan för sin designprocess. Vilka material behövdes? Hur skulle man kunna öppna och stänga den? Hur skulle behållaren ovanpå kunna sitta fast?  Mamma och pappa fick hjälpa till att tänka lite till men snart stod det klart att det nog skulle gå. Om det var en cylinder och inte en boll. Hyvlade plankor beställdes. Bultar med mutter lånades av grannen. Liksom träborrar. Ett kilo spik inhandlades inpackat i tidningspapper en tidig söndagsmorgon på Entebbe Road. Och ett gångjärn. Sedan var det bara att bygga.

Det svåra var hur man får till en bra öppning så att man kan få i vatten och kläder. Och samtidigt kunna få den att rulla. Lite fiffiga lösningar redde ut det och den rullande tvättmaskinen var klar. Då skulle den testas.

Den läckte. Locket på hinken satt inte tillräckligt tätt. Vi letade upp en gammal rem från Brussels Airlines och fick det hjälpligt tätt. En av de två fläckarna på byxorna som tvättades gick bort. Det får duga. Sedan var det uppvisning i skolan och presentation av uppfinningen. Teo presenterade hur han kommit på idén, hur han designat den, byggt den, utvärderat och förbättrat. En jury gick runt och intervjuade barnen och tittade noggrant på varje uppfinning. Eleverna fick också utvärdera varje uppfinning och komma med feedback.

Juryn gillade Teos uppfinning och valde tvättmaskinen och tre andra uppfinningar att gå vidare till den stora Invention Convention som är en tävling i uppfinningsrikedom mellan fem internationella skolor i Kampala. I onsdags åkte det lilla ISU-teamet till KISU med en rullande tvättmaskin, en flytväst med tomma vattenflaskor i, en regnuppsamlare i plast och en avgasrörsrenare gjorde av cigarettfilter och löv och gräs. Teo, Shelby, Tom och Emile.

Av fyra möjliga priser fick ISU tre. Första, andra och det särskilda miljöpriset. – And the Winner  of the Kampala Interschool Invention Convention is… the Rolling Washing Machine!

Bal på Sheraton

Nu består ju tack och lov inte vår vardag av bara Ebola och terroristhot som man skulle kunna tro av både min blogg och mediarapporteringen i Sverige. Vi har kul också. I lördags var vi på bal. Det var en ganska ny upplevelse för de flesta av oss vid vårt bord. Så vi hade ansträngt oss för att bli fina och uppträda belevat. Det första gick jättebra och det andra gick sådär.

Från vänster är det Tess, Francesca, jag, Terri, Wendy och längst ut till höger är Shan. Det är damerna i det gäng vi umgås mest med. Tre kommer från Sydafrika, Francesca är från Nya Zealand och Shan är Walesiska men bott i Uganda i tjugo år. Det var Wendy som organiserade ihop vårt bord, hon jobbar till vardags på Sydafrikanska ambassaden som ansvarig förstesekreterare för de politiska relationerna så vårt gäng kom under sydafrikanskt flagg. Det var egentligen en slags välgörenhetsbal till förmån för krigsveteraner från första världskriget som uppenbarligen genomförs i Commonwealthländer som en tradition. Men britterna i Uganda hade gjort om det lite så intäkterna gick till krigsskadade i allmänhet och i synnerhet till de krigsskadade i Uganda. Syftet kändes inte helt klockrent och jag tordes i ärlighetens namn inte gräva djupare i ändamålet så vi valde att se det som en kul kväll på slottet. Vilket i våra sammanhang är Sheraton hotell.

Och så här såg herrarna ut. Från vänster Russell, John, Tim och Warren. Ni får para ihop paren på egen hand.

Fotot är taget ganska sent. Vid det laget hade de lösts upp lite i kanterna och börjat hänga av sig kavajen och slipsen. När alla andra gått hem och det bara var vårt gäng och bandet kvar så åkte damernas skor av också och vi dansade till upp-poppad sjuttiotalsmusik. Att vi inte är tjugo längre blev uppenbart först förmiddagen därpå.

Fast inte ens ytan avslöjade att jag fyllt 45. Eller hur?