Hasta luego

Minns ni Yohana i Panama som jag berättade om så ofta? Undrar ni hur det går för henne? Det gör jag ibland men jag har förmånen att kunna fråga henne, via facebook och nuförtiden på skype. Och i förra veckan kunde jag också åka och hälsa på henne.

Ni som aldrig träffat Yohana kan läsa om henne på min förra blogg: http://livetipanama.blogspot.com/2012/07/om-yohana.html

Yohana mår bra. För två månader sedan föddes lille Isaac efter en ganska jobbig graviditet och svår förlossning. Men båda är återhämtade och lever ett ganska ok liv i sitt lilla hus som de påbörjade bygga för ett par-tre år sedan. Alberto, hennes man, drygar ut hushållskassan med att köra taxi och sonen Misael går i privatskola. Det är klart att det uppstår svårigheter ibland när man lever på marginalen, men familjen håller ihop och lite i taget så får de det lite bättre. Alberto sätter kakelplattor i duschen och vilken dag som helst ska han sätta upp badrumsspegeln och vem vet, en vacker dag kanske han tar tag i att gräva hålet för toabrunnen så att de kan montera upp den redan inköpta toalettstolen.

Det var såklart fantastiskt att träffa dem igen. Vi lämnade dem med en knut i magen, vi visste inte riktigt hur det skulle gå. Yohana, Alberto och Misael stod på gatan med tårar i ögonen när vi åkte med alla våra väskor till flygplatsen i juni 2012, och det kändes som att vi lämnade lite för tidigt. Vi har hållit kontakten sedan dess, men man kan aldrig riktigt veta. Nu vet vi, hittills går det bra. Det håller, de håller ihop och de har blicken inställd mot högre höjder. Inte för högt och inte orealistiskt. Men Yohana ska jobba ett par dagar i veckan och plugga färdigt resten av tiden. Misael håller på att växa upp till en fin, trevlig och sympatisk pojke och Alberto anstränger sig för att familjen ska få det lite bättre, lite i taget. Det går inte fort. Men det går om man bara vill.

 

 

Detaljnostalgi

Tillbaka i Panama efter ett och ett halvt år. Det var traumatiskt att lämna Panama då, i juni 2012, och jag minns den sista kvällen på Mike’s bar med vännerna med lite ont i magen. Men när jag träffade dem igen, på samma bar med samma meny, så var det bara en av dem (tvååringen) som förändrats. Allt är som vanligt och det kändes nästan som att inte en enda dag hade gått. Livet är sig likt. Ett nytt köpcentrum är byggt så klart, några borttagna farthinder, lite finare bilar och de livsfarliga ”diablos rojos” (de importerade amerikanska skolbussarna som man brukar se i filmer) är borta från vägarna. Men annars känns det knappt som att man varit borta.

Det lustiga är att det är detaljerna som skapar den känslomässiga igenkänningen. Hur gräset luktar när det klipps med trimmer. Att bilarna tutar på en när man går ensam på trottoaren. Hur lerig man blir om foten om man råkar kliva på gräset långt efter en regnskur trots att vattnet torkat på asfalten. Synen av den mäktiga containerbåten som glider förbi på kanalen när man är ute och joggar. Hur brödet smakar på favoritcafét. Ljuset och dimman i parken när solen går upp. 

Jag trodde att det skulle var en chock att se vårt gamla hus. Ägarinnan hade sagt att hon skulle göra om alltihop och bygga ut. Jag var inställd på att alla mina gamla plantor skulle vara borta. Det var de inte. Inte en enda var borta. De hade växt sig stora, lummiga och skyhöga. Till och med avokadoträdet hade överlevt. Det var ett så oväntat kärt återseende att tårarna började rinna. Klockan var halv sju på morgonen och där stod jag på gatan och grinade. Och självklart satt Roberto, trädgårdsmästaren, där på trottoarkanten och läste en tidning och väntade på att folk skulle vakna så att han kunde börja klippa gräset så som han gjorde varje morgon under tre års tid när vi bodde i Panama och det var en så bekant syn att det bara kom mer tårar.

-Varför gråter ni, señora Lotta? frågar Roberto och jag inser att jag ju inte kan berätta att jag gråter av glädje för att mitt gamla avokadoträd överlevt och Maribels gran är lika ful som vanligt och Teos basketkorg hänger kvar. Det är patetiskt. – För att jag har saknat det här, säger jag och tänker att jag ljuger. För jag har ju inte saknat Panama egentligen, vännerna måhända, och möjligheten att åka till stranden på helgen kanske också, men inte värmen, fukten, huset eller vår högljudda air condition.

När jag lämnar Roberto och vår gamla gata så inser jag att det ju är detaljerna som jag saknat. Jag mindes inte hur brödet smakade eller hur gräset luktade men när jag återupplever det så kommer en känsla av igenkänning över mig. Detaljerna får mina sinnen att minnas det familjära, det som var självklarheter på den tiden och som gjorde vår vardag i Panama så bra. Jag vill inte flytta tillbaka. Men jag är glad att mina reflexer påminner mig om hur bra vi hade det här.