”You can do it if you try”

http://www.youtube.com/watch?v=1hbu82MyrZA&feature=youtu.be

Lyssna noga och håll ut hela filmsnutten så hör och ser ni så småningom en blond svensk sångerska som klarar att inte vricka tungan.

”Vi gör vad vi måste. Och kan.”

Ingen av oss tog bilder när vi gick genom Cancer Institutes lokaler igår. Bilderna fastnade på näthinnan ändå. Cancer Institute är det enda offentliga sjukhuset som behandlar cancer i ett land med 33 miljoner människor. De har 80 sängar. Ändå tar de emot omkring 200 patienter i slutenvården och många fler som kommer över dagen för att få diagnos eller behandling.

Landet har ju en sådan börda av de smittsamma sjukdomarna (communicable) att de upptar alla resurser, all forskning och all uppmärksamhet. Malaria, TB, HIV/AIDS etc har naturligt stått överst på listan. Till för fem år sedan så var just cancer den sjukdomsform som nämndes och undervisades minst i på läkar- och annan sjukhuspersonals utbildningen i Uganda. Det existerar inte en enda linjäraccelarator, en slags strålningsmaskin, i Uganda. Ute i landet finns inte ens screeningmaskiner som kan upptäcka cancer i tid. Cancer Institute har en mobil screeningmaskin som de tar med när de en gång i månaden åker till Ugandas två näst största städer. Ofta tar de med patienterna i transporten tillbaka till Kampala för cancern har redan utvecklats för långt.

Redan på gångvägarna upp till Cancer Institute har människor lagt ut sina bastmattor, placerat sin termos och en väska med tillhörigheter. Många av dem är anhöriga, men många är också patienter. På trappan till receptionen sitter och ligger säkert trettio personer. En pojke i Telmas ålder genomgår en kemoterapibehandling där med en påse med cellgift liggande bredvid sig med en slang som gick in under kläderna. Han själv såg riktigt pigg ut, men hans föräldrar verkade helt utmattade.

Chefen får institutet berättar att offentlig sjukvård ju är gratis i Uganda, liksom cancermediciner tack vare Global Fund, men laboratoriekostnader, screening, utrustning mm har sina prislappar. ”Men jag har aldrig nekat vård här”, säger hon. ”Vi gör vad vi måste. Och kan.” Vägg i vägg med de små, trånga och utslitna lokalerna byggs det tack och lov, för fulla muggar. African Development Bank och Japan har gett ett lån för att utöka kapaciteten och tre strålningsmaskiner är på ingång. Det är ett välbehövligt tillskott, men kommer ändå inte vara ens i närheten av att räcka till.

För oss andra som har råd ser situationen naturligtvis annorlunda ut. Vi skickas till utlandets bästa cancersjukhus för behandling. Inte ens om vi får magsjuka eller bryter benet så hamnar vi i korridorer som liknar dessa. Vi skickas till privata IHK med nyrenoverade lokaler, Hi-Tech maskiner (dock inga lineacs), och läkare med utbildning i väst. Skulle vi behöva övernatta har vi tom egna rum med air-condition. Och vi kan fika med våra anhöriga på ett trevligt ute-café som säljer amerikanska muffins.

Som sagt, livets lott är olika.

Ketchup

Veckan innan påsksemestern började jag tycka att livet var lite långsamt. Det blev bättre under och efter semestern, men så förra veckan så exploderade den berömda ketchupflaskan. Jag fick ett uppdrag från svenska Swecare att skriva en rapport om Ugandas hälsosektor och business möjligheter och jag blev invald i skolans styrelse. Båda uppdrag är jätteroliga, lite svåra och kommer kräva en del hjärnceller. Det är bra.

Så igår och idag har jag sprungit på möten. Ni vet, så där som jag gjorde förr. Hälsoministeriet, ambassaden, NGOs, och en herrans massa kliniker och sjukhus. Imorgon ska vi träffa fler sjukhusdirektörer och fler offentliga institutioner som jobbar med hälsa och näringsliv. Min rapport ska ge en överblick över Ugandas hälsosituation, hur hälsosektorn ser ut och är organiserad och om business opportunities. Man skulle ju kunna tro att i ett land där det inte finns någon hälsoförsäkring, betalningsbenägenhet och endast bemannat till 50% på vårdcentralerna, så finns det en ganska dålig utsikt för svenska företag verksamma i vårdsektorn (medicin, utrustning, ledning och styrning, försäkringar etc) att investera i Uganda. Men bara de här två dagarna har gett hopp. För att få ordning på den här sektorn kommer det att krävas innovation. Och där är näringslivet bättre än det offentliga. Det är redan tydligt.

I min lilla anteckningsbok jag har med på mötena så har jag gjort en liten ordlista. Onkologi, ortopedi, communicable diseases, CT maskiner, linear accelerators, cobolt. Med mera. Jag får också inblick i hälsofinansieringens olika delar och lagar och regler för att etablera företag. Jag är på god väg att bli hälsoexpert. Det är kul att jobba.

Fem veckor med barnarbete

215 miljoner barn är barnarbetare enligt ILOs definition, dvs “child labour is often defined as work that deprives children of their childhood, their potential and their dignity, and that is harmful to physical and mental development.” 2,5 av dessa barn bor i Uganda.

De senaste veckorna har Telma tillsammans med fem skolkamrater studerat barnarbete närmare. De började med att formulera frågeställning och underrubriker de skulle studera för att förstå frågan. Telma har i fem veckor ägnat vardagkvällarna till att göra research på datorn, skriva, rita, göra affischer, göra diagram och arbeta tillsammans med Zanzi. Telma skrev till barnarbetsexperten på Makerere University och ordna en intervju med honom. Rektorn, Mr Maggio, har varit deras mentor men tanken var att gruppen skulle bedriva arbetet (inklusive planera och fördela arbetet) självständigt.  Idag hade de utställning och framträdande kring vad de lärt sig.

De tre femteklasserna hade slagits samman och delats upp i grupper där barnen själva fick välja tema. Förutom Child Labour hade de valt global warming, utbildning, gender frågor, djurens rättigheter, korruption, social media och befolkningsökningen. Det var engagerade ämnen som skulle avslutas med en ”action”. Idag fick föräldrarna avge miljölöften, köpa hantverk som döva barn gjort, ta på sig armband ”I support the right use of social media”, skriva på namninsamlingslistor och lova att aldrig ge en muta.

Men det har såklart inte varit smärtfritt. Grupparbete är svårt. Flickorna i ”gender-gruppen” fnissade och började berätta i mun på varandra när jag frågade om de märkt könsskillnader i gruppens eget arbete. Lärarna berättade att det också varit många tårar och mycket konfliktlösning. Bästa vännerna Telma och Zanzi har t ex haft ett par riktiga gräl som de behövt använda sin allra bästa konfliktlösningsförmåga för att lösa upp. Lärare Jamie Phillips har betraktat, stöttat, gett en liten skjuts här och där och påmint barnen om att de här veckorna har LÄRANDEPROCESSEN varit det viktiga och inte resultatet.

Men det var många föräldrar som satt med tårar i ögonen av stolthet i morse när barnen äntligen fick visa resultatet av sina studier. Vi vet vilket arbete de lagt ner. Se filmen som Telma och Zanzi gjort: http://www.youtube.com/watch?v=IJZqLK0EADY

För Telmas del är det också någonting som släppt. Lärare, studierektor och rektor står hänförda. Vad hon kan! Och hur hon uttrycker sig! Monologen hon skrivit själv och läser från scenen gör hon med sådan inlevelse att tillsammans med hennes trasiga och smutsiga kläder så får vi faktiskt en känsla av att hon vet hur det är att vara barnarbetare. På riktigt. En mamma sa: Hey dudes, you can’t do that to your daughter!

Ibland på vägen till och från skolan möter vi barn med en hacka på axeln, utan skoluniform. De tillhör säkert de där 2,5 miljonerna. Nu vet Telma, vi, alla femteklassare och alla deras föräldrar vad barnarbete är, vad det beror på, var det finns mest och minst och vad vi kan göra åt det. Har barnens engagemang smittat av sig kommer vi nog alla försöka dra vårt strå till stacken. Häftigt.