Jag har haft många spännande, utvecklande och roliga jobb förut. Men det här tar priset. Det jag har gjort och lärt mig i min snart 30 åriga jobbkarriär har nu summerats ned i det jag gör nu. Jag utvecklar policy, jag utbildar, jag driver processer som får andra att förstå stora sammanhang, jag designar styrsystem som ska operationalisera policyn och jag får läsa, sammanfatta och kommunicera forskning och kunskap. I den allra viktigaste frågan i hela världen; global utveckling. I en internationell miljö med människor med den mest diversifierade bakgrund jag skulle kunna önska. Det är faktiskt helt otroligt.
De senaste veckorna har ytterligare en gammal pusselbit återuppstått. Själva strategiarbetet börjar gå mot sitt slut och det är dags att börja fundera på vad som krävs för att sätta den i sjön. Vi har redan börjat skissa på de formella strukturerna, programcykeln och vilka mekanismer som krävs för att garantera styrning och uppföljning. Nu är det dags att ta tag i organisationskultur och ledarskap. Mitt gamla favoritämne, det som vi sysslade med på LSU på slutet på nittiotalet. USAID är tiodubbelt så stort i antalet anställda och exponentiellt så mycket större i pengar, men ack vad människan är förutsägbar. Jag saknar mina tre lådor med övningar, OH-bilder, instruktioner och teorier som nu står i Fränsta. De är lika aktuella för USAID/Uganda idag som för LSU för 20 år sedan.
Ta er tid att klicka på länken. Den handlar om förändringsarbete i vilken organisation som helst, stor eller liten, i all kulturer. Genialisk. Jag önskar jag kunde komma på ett sätt att översätta pratbubblorna. Precis här är vi nu. Vi har målen, resultaten vi vill USAID ska uppnå och principerna för hur de ska uppnås. Nu ska vi ta alla 150 anställda (plus USAID Washington!) att på djupet begripa vilken typ av förändring av mindset som krävs för att de ska nå dit. Vi ska med denna nya strategi få dem att gå från traditionellt biståndsarbete där vi med pengar hjälper dem som inte har pengar, att istället underlätta, samla och ge verktyg till de som inte har pengar att hjälpa sig själva. I biståndstermer ska vi ta dem från ”technical fixes” till ”facilitate and convene”. Att gå från att identifiera problemet och försöka fixa det, till att se den stora bilden och förstå underliggande faktorer för att kunna stärka de goda initiativen, ledarskapet, överenskommelserna och fenomenen som på lång sikt skapar ett hållbart samhälle. Utmaningen är gigantisk och självklart är den personliga beredskapen att nå dit varierande.
Jag VET att många andra för länge sedan påbörjade den här resan. Det stod klart för flera årtionden sedan att biståndsorganisationer ska hellre dela ut fiskespön än fisk. USAID har vetat det ett tag också men haft svårt att organisera upp processer så att fiskespöt också kan bli hållbart. För faktum är att t o m fiskespöt har svårt att bli hållbart eftersom det kräver ägandeskap, kulturell acceptans, ledarskap och förståelse hur det ska användas. Det kryllar av fiskespön, brunnar, skolor, mikrokrediter i Uganda, men så länge de inte sätts i sitt sociala, politiska och ekonomiska mönsters sammanhang så skapar de inte den utveckling som de skulle kunna göra. Det är där USAID behöver ändra sitt mindset. Vi har beslutat att de överordnade två principerna för nästa strategi är ”Facilitative approach” och CLA (Collaboration, Learning and Adaptation). USAID ska via samarbete generera att lärande som i sin tur genererar de processer (inom hälsa, jordbruk eller utbildning) som skapar utveckling. På så vis ska insatserna bli mer kontextualiserade och drivna av partners själva och inte av USAID. Lite förenklat, men typ.
Det finns inga gränser för hur spännande det här är. Det är en enorm utmaning och får vi bara med oss låt säga 50% av de på berget så är det en revolution. Visst är det tungt ibland, och det har så klart hänt att några av attityderna hos de som vägrat ens ta sig upp berget gjort mig fly förbannad, men de trettio åren med Uneståhls bild har lyckats hålla humöret uppe. Förändringsarbete är svårt, stort och personligt. Och oändligt intressant. Allt som jag tyckt varit kul att jobba med under min karriär är nu till slut samlat i ett samma uppdrag. Jag undrar om jag ens vågat drömma om att det skulle kunna bli verklighet.
livetiuganda 