Varje krona gör nytta

I somras tog Andreas med sig två stora resväskor hem till Sverige, fyllda med Ugandiska halsband som han hämtat upp i Kampalas slum. Röda Korset driver ett projekt där som går ut på att stödja kvinnor att skapa sig ett bättre liv. Läs om Ayaa och hur du kan köpa ett av halsbanden och samtidigt stödja ett livsavgörande arbete, på Röda Korsets hemsida:

http://www.redcross.se/teman/uganda/fran-doende-till-smyckeskonstnar/

 

Det är i mötet på bilden, mellan Svenska Röda Korset, en Ugandisk volontär och Ayaa som bjudit in sin gäst för att visa sina ”papperspärlor”, som idén föds om att ge halsbanden som tack för bidrag. De vet att varje krona gör skillnad.

Osäkerhetens psykologi

Rädsla är nog den starkaste känslan som styr vad vi gör och vad vi är. Rädsla för att bli lämnad, hamna utanför, för att barnen ska må dåligt eller för att man ska få gå hungrig. De senaste dagarna har det i våra kretsar också rört sig om rädsla att förlora nära och kära. Många av våra vänner har själv varit i Westgate Mall i Nairobi och har kompisar och bekanta som ofta åker dit. Alla känner någon som har en relation till attacken.

Det som berört mig mest är dock alla de vänner jag har som i samband med detta återupplever och återkänner de rädslor och fasor de lämnat i sitt hemland. Min vän från Guatemala som bott i Uganda i två år och fortfarande inte pratar engelska men som trivs så bra för att hon kan röra sig fritt utan rädsla för att barnen ska kidnappas. Hon vill inte flytta hem igen till en vardag i rädsla, med oro och ständiga strategiska val för att minska riskerna. Min vän från Colombia som för barnens skull vill tillbaka till ett spansktalande land men som inte kan flytta hem till världens äldsta nu pågående inbördeskrig. Min vän från Sydafrika som gärna flyger hem ibland för att träffa familjen, men som bär psykologiska spår efter att hennes bror mördats. Min japanska kamrat påminner om att alla hot inte är skapade av människor, i hennes hemland lever man under ständiga hot för jordbävningar och tsunamis. Alla har de haft tur, deras makar fick jobb i ett land där de är vaksamma, men slipper leva i ständig skräck.

Idag sålde jag brownies och fryst juice under basketturneringen på skolan tillsammans med en kvinna från Sri Lanka. Under en period utan kunder börjar hon berätta om hur hennes farbror som var polis blev skjuten med 30 andra poliser i Sri Lanka för ett antal år sedan. ”-Vi levde mitt i våldet”, säger hon. ”Att åka buss var farligt. Att gå på gatan. Varje steg man tog så måste man kryssa mellan riskerna.” Och så börjar hon berätta om hur hennes man och hans syster  åkte tåg i Sri Lanka och en bomb plötsligt exploderade på tåget. Både mannen och systern klarade sig. -”Men det regnade döda människor.” Tårarna rinner på henne och hon berättar hur attacken i Kenya får henne att få tillbaka känslan av panik och hjärtkramande fasa.

Det är inget unikt med våra vänner i Uganda. Det finns så många svenskar som också har lämnat rädslor och fruktansvärda upplevelser bakom sig. Ändå har antalet människor som dör av våld skapat av människan minskat stadigt sedan 1992. Vi går åt rätt håll, men under dagar som dessa när allt kommer till ytan så hinner man fråga sig vad är det egentligen för värld vi skapat oss?

Presidentvardag

Samma dag som President Obama lite käckt, nyduschad och utsövd, springer nerför trappan från ett gigantiskt regeringsplan och till slut når svensk mark så har Daily Monitor en framsides bild på vad vår egen president sysslar med. Han har färdats i svarta regeringsbilar (snarare fem än 22!) till en liten by på den Ugandiska landsbygden. Han deltar i en ceremoni som ska samla pengar till en kyrkas aktiviteter och tar tillfället i akt att prata till byinvånarna: Elda inte marken, låt inte för många betesdjur beta på samma mark och dela inte upp marken i mindre markbitar! Viktiga budskap som har betydelse för hur människor på landsbygden på längre sikt kan få bördigare jord som ger bättre föda till djuren och bättre odlingar. Som kan leda människor ur fattigdom.

 

På andra sidan jorden rapporterar de svenska morgontidningarna om att den röda mattan rullats ut, om de 22 följebilarna, om avspärrningarna och rutten. Jag letar febrilt efter vad det är som ska sägas, vad är budskapet? I Svds nätupplaga hittar jag efter lite bläddrande att de homosexuellas rättigheter har understrukits och att klimatfrågan är på agendan. Det är bra. Super. Reinfeldt borde verkligen ta Obama i örat vad gäller klimatinsatserna. Och med tanke på Ryssland så är det strålande om så många presidenter och politiker som möjligt gör klart att rättigheter ska gälla alla. Punkt.

Ändå blir kontrasten så påtaglig. Jag är övertygad om att toppmöten och storpolitik har betydelse för den enskilda människan. Obama behöver se världen ur ett annat perspektiv än amerikanskt. Karlarna (för det är ju för guds skull bara män!) måste få prata med varandra, byta perspektiv, markera ställningstaganden osv för att kunna komma överens om regler och åtaganden som påverkar oss alla. Och han behöver alla sina medföljare för att omsätta det som dryftas till verklig politik. Hans besök i Sverige är troligen svindyrt men det kan vara värt det förutsatt att det skapar förändring för det storpolitiska klimatet och därmed möjligheter att lösa knutarna i globala förhandlingsprocesser.

Musevenis dag på jobbet är egentligen ganska likt Obamas arbetsdag. Presidentens idolstatus kan leda till att just hans budskap hörs och omsätts till handling. De fem svarta blänkande bilarna som susade genom Uganda i alldeles för hög fart bidrog till att byborna känner sig extra uppmärksammade och ståhejet kring ett president besök gör att extra många öron hör det viktiga budskapet. Den stora skillnaden är att I Uganda är det budskapet som presenteras på förstasidan i morgontidningen.

På något sätt är det befriande. Det som den ”lille presidenten” i ett fattigt afrikanskt land säger till sina landsmän blir större nyheter och uppmärksammas högre än vad den ”store presidenten” säger till sina kollegor. Oavsett vikten av deras respektive budskap. Deras insatser gör möjligen lika stor nytta för den globala välfärden, men det blir alldeles supertydligt att DN och Svd har en del att lära av Daily Monitor.