George Washington på besök

I det levande vaxkabinettet kunde man träffa George Washington. När man tryckte på en knapp så sa han: ”-Hello there, I am George Washington. I was born in….” och så fick man höra hela hans historia på klingande engelska. Lockarna satt förvisso lite på sned, men när man fått berätta samma historia för hundratalet föräldrar och elever så är det svårt att hålla ordning på frisyren. I vaxkabinettet kunde man också möta Pocahontas, Nelson Mandela, Michael Jackson, Einstein, Frida Kahlo och många andra historiska hjältar. Det var ytterligare ett exempel på strålande pedagogik i ämnesövergripande Unit of Inquiry.

Utmaning för en Governance Specialist

Telmas lärare är amerikanska och jättebra. Men hon är nog i den åldern (vår!) att hennes världsbild präglats av kalla kriget. Det har skapat en del förvirring för Telma. Hur kan Sverige vara ett socialistisk land med monarki och kapitalistisk ekonomi? I en världsbild skapad i USA under kalla kriget så hör naturligtvis socialism och diktatur ihop (som då monarki skulle vara) men kapitalism på det? Det krävdes en klargörande skiss för att reda ut dels varför fröken hävdar att Sverige är socialistiskt men också relationen mellan ideologi, styrelseskick och ekonomi. Verkar det som att jag lyckades bra?

Om möjligheten att välja identitet

Edna har mycket tänkvärt att säga i dagens DN. http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/tage-danielsson-ar-min-hembygd. I vår helrörliga verklighet kan identitet baseras mer på attityd än på födelseort. Din framtid behöver inte bestämmas av var du är född.

Men hennes perspektiv är förstås svenskt. Nordeuropa är högrörligt. Vi har resurserna och vi kan engelska tillräckligt för att dra nytta av globaliseringen. Delar av Asien börjar bli högrörligt, kanske t o m Latinamerika. Men här i Uganda så förvånas jag av hur minimal rörligheten är, den fysiska såklart, men också den mentala. Var du är född, och vilken familj du tillhör, har så oändligt mycket större betydelse för din identitet än din attityd.

Uganda har utvecklats de senaste decennierna. Den ökade levnadsstandarden har gjort att människor här har tillgång till radio, mobiler och tv på ett helt annat sätt än förr. Ändå har inte globaliseringen nått hit. Radioprogrammen är på Luganda och nyheterna är uteslutande om Afrika. De internationella tv-kanalerna är dyra och de programmen som rullar på tjock-tv-skärmarna i hushållen, barer och frisören är nationella, oftast på Luganda. Vå granne Martin från USA brukar roa sig med att svara med en motfråga när folk frågar var han kommer ifrån; var tror du att jag kommer ifrån? Allt som oftast svarar ugandier Ryssland, Tyskland eller Holland. Folk hör inte att hans accént är tydligt amerikansk. De ser ju inte amerikanska filmer.

Anekdoten om skillnaden mellan burgare och hamburgare är ett annat exempel. Och att folk ser ut som ett frågetecken om man pratar om världens mest kända hamburgerkedja: McDonalds. Jag kan berätta om snö,is och kylgrader och folk tappar hakan. De har aldrig ens sett bilder på vinter. De har inte råd, inte lust eller lever helt enkelt inte i en miljö där den nya globala kommunikation skapar mental rörlighet. Fysisk rörlighet är naturligtvis uteslutet, av ekonomiska skäl.

Så i Uganda beror din identitet fortfarande på var du är född. Banden till familjen och din folkgrupp avgör ditt jag och ditt öde. Ditt sociala arv fortsätter att vara starkast. När de enda referenserna man har kommer från den omedelbara närheten, hur ska man då kunna bygga en identitet på annat än din hemby och din familj? Jag kan inte förstå och begripa mekanismerna i dessa slutna samhällen utan externa influenser: uppstår konservering och en förstärkning av gamla traditioner som begränsar än mer eller är det befriande och en chans till kulturell överlevnad att inte låta sig bli översköljd av amerikansk hegemoni? Jag vet inte. Men jag tror att snedfördelningen av förutsättningar även i den kulturella globaliseringen pressar en stor del av världen till att återigen bli hopplöst på efterkälken.

Men det jag verkligen är övertygad om är att vi ska lyssna på Edna. Vi i Västvärlden har tillgång till högrörligheten som ger en chans att låta attityd bli viktigare för identiteten än födelseort. Norden har den högsta andelen personer som gjort klassresor, dvs det sociala arvet har inte samma grepp om oss. Vi är så oändligt priviligerade som kan skapa oss en identitet baserad på attityd och inte på födelseort. Vi kan vara världsmedborgare, vi har resurserna och tillgång till medierna för detta. Att då anamma Ednas syn blir liksom då en skyldighet. Var jag fötts är mindre viktigt än det jag står för. Först då kommer vi att kunna se varandra utan fördomarnas glasögon.

Övergångsfasen är över

Det är mycket snack om övergångsfasen i våra kretsar. Eller ”The Transition”. Så gott som alla som vi känner är där eller har varit där. Det är de där första månaderna, haövåret eller året, när man försöker komma i ordning och acklimatisera sig. Det är tiden innan man känner sig hemma.

För vår del är vi just nu i brytpunkten när övergångsfasen är över. Våra barn trivs i skolan och i Uganda. Andreas börjar få huvudet över vattenytan på jobbet och hans skrivare/scanner fungerar äntligen. Huset är fortafarande ekande tomt men vi har börjat vänja oss så pass att vi börjar prata om att vi kanske helt enkelt inte ska ha så mycket möbler… Och jag själv mår kanon. När jag häromdagen såg en nyanländ pappa stå och läsa på baksidan av yoghurten i matvarubutiken (som man gör för att få reda på om den är färsk, innehåller aspartam, finns riktig frukt i den eller bara är slisk!) så minns jag hur det var i början och kände att det där är över nu. Vi är inte nya längre.

I Panama kom övergångsfasens vändpunkt när vi fick TV. Jag gick från ett intensivt och hektiskt jobb till total stillsamhet utan influenser från omvärlden. När vi till slut fick en TV kändes det som att jag hade kontakt med världen igen och jag kunde börja orientera mig. Här i Uganda var det min bil som var vändpunkten. Jag fick den en vecka innan jul och ÄNTLIGEN  kom friheten. Innan hade vi varit helt beroende av Andreas bil för att ta oss runt, beställa möbler, handla mat, uppleva andra platser, köpa linsvätska eller betala en räkning. Så om jag kände frihet med min bil så var nog hans frihetskänsla ännu större. Att vara den som någon annan är beroende av kan vara minst lika jobbigt som att vara beroende. Har jag förstått.

Min Toyota RAV 4 från 1997 är en perfekt bil för mina behov. Den är hög nog att klara lera och gropar i vägarna. Och den är liten nog för att vara smidig. Går som tåget. För att inte göra livet svårare än vad det är så tog jag taxi till bilfirman när jag köpt den, drog ett djupt andetag och gav mig ut i trafiken, på vänster sida, och körde genom stan i rusningstrafik hem. Utan problem. Det var väl inget svårt.

Så materiella ting är nyckeln i övergångsfasen? Nja, självklart är det att barnen trivs i skolan, att vi har ett intressant och roligt socialt liv, att vi tycker om landet etc som är det viktiga. Och det var det vi fokuserade på. Men sedan kommer kapitalvaran bil. Faktiskt hade jag nog aldrig trott att det skulle vara så här innerligt tillfredsställande att äga en helt egen bil.

Livsviktigt vatten

En genomsnittsvensk använder 160 liter vatten om dagen enligt Vattenfall. Det är åtta stora gula Jerricans om dagen. Vi ser dem överallt, dessa Jerricans. Utanför varje litet hus finns de, de säljs överallt, transporteras på huvud, cyklar, mopeder och stora lastbilar. Alla har dem. En ugandisk familj med två vuxna och två små barn behöver omkring 15 fulla Jerricans i veckan för att fylla sitt vattenbehov.

Ganska få Ugandiska hushåll har indraget vatten. Istället hämtar stadsbefolkningen vatten vid privata eller allmänna vattenkranar eller borrhål. På landsbygden ser vi hur människor hämtar vatten i pölar, dammar, floder, bäckar och sjöar. Det är ett ständigt bärandes av vatten. I hälsoministeriets senaste rapport framgår att 38 % av de ugandiska hushållen på landsbygden har mer än två kilometer till närmaste vattenkälla. Mer än en tredjedelen av hushållen måste alltså gå eller betala för transport för mer än två kilometer för att hämta sina, låt säga, 15 jerricans vatten i veckan. Och då finns säkert många hushåll som ”bara” har en och en halv kilometer, eller en kilometer, till närmaste vatten.

En stor del av Röda Korsets projekt går självklart till vatten och sanitetinsatser. Det handlar inte om att folk ska få ett bekvämare liv, det handlar snarare om överlevnad. Den förväntade livslängden i Uganda är idag 55 år. Utan vattenburna sjukdomar och med bättre möjligheter att hålla hygien så skulle naturligtvis medelåldern öka. Ute i byarna är det ett av de första definerade behoven – bättre vattentillgång. Med bara några få regnuppsamlare, fiffiga lösningar för att tvätta händer efter toalettbesök och utbildning i säker hantering av vatten så underlättas dels livet för kvinnor och barn som därmed kan ägna sin tid åt sådant som ger mer inkomster till familjen och till att studera, och dels förbättras hygienen avsevärt.

Ytterst handlar det om att stärka motståndskraften i byarna mot katastrofer och utmaningar så som missväxt, översvämningar, migrationsströmmar, konflikter mm. Med en något förbättrad levnadsstandard ökar flexibiliteten och förmågan att tillsammans definera problemen och hitta lösningar. Empowerment är alltid en del av projekten, byborna samlas för att definiera problemen och fatta beslut om system för användning och skötsel. I en by nära Kongos gräns, till exempel, regnar det mycket och är bördigt men jorden är för porös för ett borrhål. Där har Röda Korset utbildat ett antal personer som organiserat befolkningen kring bygge av en regnuppsamlingstank. En vattenkommitté har skapats och ett system för hur underhållet kan finansieras har utarbetats. Det är en liten ekonomisk insats, i västvärldens mått mätt, men gör enorm betydelse för byns levnadsstandard.

Vattnet kan mycket väl vara nyckeln till utveckling. Fortfarande. Inom biståndet pågick en diskussion för tjugo år sedan om att det var förlegat att satsa biståndsmedel på att borra brunnar. I ett land där över en tredjedel av hushållet fortfarande har över två kilometer att gå för att hämta vatten är en vatteninsamlingstank eller en brunn en efterlängtad modernitet.