Preventivmedel på Ugandiska landsbygden

Idag har jag varit i Bugulombya. Det är långt ute på vischan i östra Uganda. Där är fattigdomen illa och ett av ansiktena är att mycket få flickor går i högstadiet och gymnasiet. I det här området är antalet tonårsgravideterna högst i Uganda.40% av flickorna är gravida innan 18 års ålder.

Det var vår femte ”Community Consultation” som ska informera USAIDs nästa strategi. Vi vet redan att ett av de största problemen som hotar Ugandas framtid är den enorma befolkningstillväxten. Idag föder varje kvinna i genomsnitt 6,1 barn. De är bland de absolut högsta födelsetalen i världen. Mina kollegor och USAID hävdade dock att det här är en så känslig fråga så vi hade bestämt att vi bara skulle ta upp den med ungdomsgrupperna och inte ställa direkta frågor för att inte genera och klampa in i deras privatliv. Jojo. ‘

Idag fick jag sitta i kvinnogruppen på slutet för de hade tappat geisten och det var svårt att få ur dem några bra svar om klimatförändringar och jordbruket. När det fortfarande var en halvtimme kvar och de inte riktigt orkade längre så tog jag fram ett foto jag hade i plånboken på min dotter. Jag berättade att hon är 14 år och att jag börjar fundera på hur det ska bli när hon träffar en pojke. Att jag oroar mig. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att hon ska göra rätt val i livet och få ett bra liv.

Damerna tittade länge på fotot, De sa att hon liknade mig och att hon var vacker. Att de förstår att jag oroar mig. Jag ger dem varsin post it lapp och ber dem skriva hur många barn de vill att deras döttrar ska få. Kvinnorna piggnar till och skriver. 3 och 4 skriver de flesta. Någon skriver 2 och någon 5. Varför så få frågar jag?

– För vi vet hur det är att ha många barn, säger en kvinna. – Jag har 15 barn. Våra döttrar måste kunna ha råd att ge sina barn en utbildning och mat.

Någon frågar mig hur många barn jag har. Två.

– Ska du inte ha fler? Frågar någon.

– Nej, jag börjar bli för gammal nu. Jag är snart 46 och vi började sent.

– Det är du inte alls! Tjoar kvinnorna och tycker att det var det värsta de hört.

– Vad använder du för preventivmedel? Frågar någon annan.

Jag blir alldeles röd i ansiktet. Jag tittar på killarna som översätter och frågar om jag hörde rätt. De konfirmerar att det var precis det de frågade. Jag ser hur damerna lutar sig fram. De vill verkligen höra svaret. Jösses. Jag tänker att jag måste svara. Här kommer vi i våra fina bilar med fina kläder och små sandaler på fötterna och det minsta jag kan ge dem är ett litet svar. Så jag låtsas som att det är den mest naturliga frågan i världen och svarar på frågan.

Kvinnorna har följdfrågor. De vill veta vad det finns för alternativ, var man kan få tag på saker och vad de kostar. Jag har hunnit snappa upp lite om preventivmetoder i Uganda genom hälsostudien jag gjorde för Swecare och den absolut smartaste/billigaste är som ett radband med pärlor där man räknar dagar för att hålla ordning på riskdagar och säkra dagar. Det kostar 12 kronor men finns bara på välsorterade apotek i de stora städerna. Jag vet det för jag har försett Marys systrar med sådana.

Vårt samtal tar fart. Jag förstår att endast hälften av alla männen godkänner sin fru/fruars användning av preventivemedel. De använder preventivsprutor som man måste ta var tredje månad men det är långt till hälsocentret och när de väl kommer fram kan doserna vara slut. Och då kan det vara slut i flera månader. Att de gärna skulle se att deras döttrar fick gå i högstadiet och gymnasiet men det är liksom inte värt det när skolorna är så dåliga och det ofta är flera kilometer att gå för tjejerna. Och att röra sig är farligt för tonåriga flickor, det finns killar och män som gärna utnyttjar tillfället. Det som skulle kunna få familjerna att skicka sina barn till högstadiet är om det fanns en internatskola för flickor nära så att de kan komma hem och hjälpa till med jordbruket på helgerna.

Det finns alltså en kraftig korrelation mellan flickors skolgång i högstadiet och fruktsamhetstalet. Ju längre de går i skolan desto färre barn föds. Därför funderar USAID på att lägga fler ägg i utbildningskorgen. Fotot på min dotter fick oss att förstå hur saker och ting hör ihop mycket bättre. Och att USAID har missbedömt känsligheten i fertilitetsfrågan.

Innan vi skulle åka hade damerna i min grupp snackat ihop sig och de skickade fram en representant. Det var kvinnan som hade 15 barn. Hon tog mig i handen och tackade så mycket för informationen jag gett och hon hoppades verkligen att jag och min dotter ville komma tillbaka och hälsa på en dag. Hela bilresan hem har jag funderat på hur jag ska göra för att få tag i en hel låda med de där pärlbanden och åka och hälsa på dem igen. Då får Telma följa med och jag för nog erkänna för damerna att jag egentligen inte är så orolig för henne. Jag ville bara att de skulle börja prata.

Robben Island

Tre månader efter vår Sydafrikaresa skriver jag det fjärde inlägget. Det är det viktigaste så jag måste skriva det. Trots att det gått på tok för lång tid och det finns en rad andra saker jag också måste skriva om också. Men de får vänta.

Att till slut få besöka Robben Island var starkt. Jag var ju aktiv i den svenska anti-apartheid rörelsen på åttiotalet. Jag har satt klistermärken på Del Monte konserver som uppmanade till bojkott. Sprayat ”Shell ut ur Sydafrika” på gator och skrivit brev till skolor om att de skulle bojkotta Esselte. I slutet av åttitalet  besökte jag ANCs skola för aktivister i Tanzania som vi byggde med Operation Dagsverkes pengar. Jag minns när Nelson Mandela frigavs. Jag skakade hand med honom på Arlanda flygplats när han kom till Sverige 1991. Det var de åren som min världsbild och mitt intresse för globala frågor formades. Orättvisorna i Sydafrika var liksom startskottet för mitt engagemang.

Därför var det nästan overkligt att möta Derek. Han fängslades 1986 pga sin politiska aktivitet i kampen mot apartheid. Han släpptes 1991 och är idag guide på Robben Island. Han är bara ett år äldre än jag. Just den här dagen var hans fru och hennes släktingar med på guidningen, så Derek var lite extra pratsam och på gott humör.

Här berättar Derek om hur de bestämde storleken på matransonerna efter hudfärg. svarta fick naturligtvis minst. Svarta fångar fick också bära kortbyxor vilket på den här tiden endast var pojkar som gjorde så det var ett led i förnedringsmetodiken av de vita fångvaktarna och ledningen. Alla brev censurerades. Många kom inte ens fram. I det här rummet sov sextio personer på filtar på betonggolvet. De delade på tre duschar som ofta inte fungerade. Det var bara 25 år sedan.

Nelsons Mandela cell var en privatcell. 4 kvadratmeter. Hans bokhylla av kartong och hans skrivbord finns inte kvar längre, men de gjorde utrymmet ännu mindre.

Den berömda rastgården där Nelson Mandela hade en liten trädgårdsodling låg precis utanför hans fönster. Härifrån är en av de där klassiska bilderna tagna när fångarna sitter vid varsin hög sten som de arbetar på. Den bilden var arrangerad. Här kunde de förvisso arbeta, men det tunga arbetet som förstörde ögon och ryggar utfördes i kalkbrottet bara några hundra meter från fängelset.

För mig och Andreas var besöket som att gå på magisk historisk mark. Nästan lite overkligt. För Telma och Teo var besöket också förvånansvärt starkt. De har ju hört mycket om apartheid och eftersom vi har så många sydafrikanska vänner så har vi de senaste åren ansträngt oss lite extra för att berätta och förklara. Plus att de har fått med sig en del från skolan. Det här var deras chans att på nära håll lära känna sin historia för att förstå sin samtid.

Precis innan vi lämnade fängelset fick jag ett par minuter över att prata med Derek på egen hand. Han frågade var jag kommer ifrån. När jag sa Sverige sken han upp och sa: Då får jag passa på att tacka dig. Vad svenskarna och Sverige gjorde för oss var ovärderligt! Det kommer vi aldrig att glömma.