Campingliv

Vi är ju lite ovana campare på det viset att vi aldrig tidigare bott på riktig campingplats. Nu fick vi lära oss massor med nya saker. Terminologi tex. Ablutions. Scullery. Geyser. Och reglerna för användning av tvättmaskin och torktumlare. Vad man ska leta efter i campingguiden och vad man måste fråga efter när man ringer och bokar plats. Det sista var för övrigt onödigt. Så gott som alla campingplatser vi kom till var nästan helt tomma och vi fick alltid de bästa platserna.

Riktigt nöjda var vi över att vi kunde sladda in på campingen, parkera, plugga in elkabeln i husbilen och sedan ta fram stolarna och den alldeles kalla ölen från kylskåpet. Ingen urpackningen av bilen, inte sätta upp tältet, inte stöka med kylklampar och ordentliga lampor för att man skulle kunna se valörerna när vi spelade plump på kvällen.

Vi köpte en liten grill som vi kallade för cykelhjälmsgrillen för den såg ut som en sådan, och så kunde vi lägga på en boerewurst eller en strutsfilé. Vi hade alltid en strålande utsikt till middag.

Familjesemester med aktivitetsinslag

Alla hade berättat att det fanns en hel del kul att göra och upptäcka mellan Durban och Cape Town. Vi hade förbokat campingplats och inträdesbiljetter till Addo Elephant National Park där det finns 650 elefanter, zebror, noshörningar, lejon och massor med antiloper. Vi hade höga förhoppningar eftersom vi trodde att Sydafrika skulle ha ännu mer vilda djur än Uganda. Vi fick tji. Vi såg inte en enda elefant, noshörning eller lejon. Vi såg några enstaka zebror och ett par antiloper (Kudus). Det enda av intresse var en dung beetle (som är en gigantisk skalbagge som rullar på en boll av elefantspillning) och en sköldpadda.

Vi ändrade taktik. Vi beslöt oss för att göra det vi inte kan göra i Uganda istället. Då blev det såhär:

Förutsättningarna för canopy är ideala i Tsitsikamma National Park. Där växer ett särskilt träd, Yellowwood, som kan bli 35 meter höga och 3 meter i omkrets. Perfekt höjd att sätta upp en vajer mellan.

Vinden från havet på den södraste delen av Afrika har skapat höga sanddynor. Om det inte regnat på flera dagar så kan man åka sandboard på dem. Man tar vanliga snowboards, letar rätt på de bästa dynorna, vaxar brädorna ordentligt och sedan låtsas man att sanden är snö.

 

Kustlinjen Durban-Cape Town

Sydafrika måste ha den vackraste kusten i världen. Då har vi hört att kusten mellan Durban och Mozambique och Cape Town och Namibia ska ha nästan ännu bättre kustjuveler. Det tror inte vi. För mellan Durban och Cape Town kände vi oss nästan som i Panama. Oändligt långa vita stränder med nästan inga människor alls. Klara färger. Höga vågor. Och massor att upptäcka. Här kommer några första smakprov.

Nytt jobb

Två veckor på nya jobbet och jag börjar förstå vad det är jag ska göra. Så jag tänkte berätta det för er. Jag ska guida, hjälpa och underlätta för den amerikanska motsvarigheten till Sida, USAID, att ta fram deras nästa landstrategi för Uganda. Det är ett gigantiskt jobb. Viktigt. Och jättekul.

USAID har bestämt sig för att nästa strategi ska tas fram genom konsultationer med externa aktörer (regeringen och andra biståndsgivare) och deltagande av medarbetarna på USAID och de som genomför programmen (implementing partners). Parallellt ska information samlas in kring trender och utveckling i Uganda, vad som fungerar och inte fungerar i de egna programmen och vad som fungerar för andra. Dessutom ska en rad specifika studier genomföras så som kartläggning av sårbarheten ute i byarna, den politiska ekonomin och drivkrafter bakom korruption och informella nätverk som styr utvecklingen. Min roll är dels att hjälpa dem att genomföra den strategiska processen bakom strategin så att säga, dvs hur binder vi ihop det, vem pratar vi med när, hur ska diskussioner föras med vilka frågeställningar och när måste vissa (och vilka) beslut fattas.

Och dels ska jag sålla fram de viktigaste frågeställningarna och förse USAID med underlag med bakgrund, forskning och fakta för att de ska kunna fatta rätt beslut. Den mesta forskning och kunskap finns redan, men den ska sammanställas och presenteras för medarbetarna så att de slipper själva leta upp alla utvärderingar och forskningsrapporter och läsa tonvis med material. Båda delarna i mitt uppdrag (strategy and research) är det bästa jag vet.

Jag är kontrakterad av QED som är en amerikansk konsultbyrå som redan nu gör USAIDs utvärderingar och hjälper  dem med organisationsfrågor och internt lärande. Jag kommer att ha två medarbetare, en tjej som sköter koordineringen av arbetet, dvs kallar till möten, håller ordning på detaljer, anteckningar, rapporter och det praktiska och en kille som kommer att hjälpa mig med forskningsrapporterna, leta underlag och hjälpa till att skriva. Perfekt.

Min första dag var jag på konferens, USAIDs kick off för hela strategiarbetet. Det är ett härligt gäng, se bilden ovan. De är många, men de är rättframma, nyfikna, engagerad och beslutsföra. Och lite annorlunda. På den här bilden har vi en bensträckare.

Det är en utmaning så klart. Men det är strategi och faktaunderlag som jag har sysslat med de senaste 10-15 år. USAID har en omsättning på 1,6 miljarder USD. Stockholms stad hade sisådär 3 miljarder. Olika verksamhetsområden förvisso, men USAID har lagt ut den här delen på en extern byrå för att de behöver ögon och idéer utifrån. De har koll på innehållet och jag ska hjälpa dem med processen. Det är och ska bli så spännande.

 

 

Detaljerna gör helheten

I god tid innan vi åkte till Sverige i julas ägnade jag och Andreas en hel lunchkonversation till att bena ut vilka förväntningar främst jag hade på att fira jul i Sverige. Jag kunde ganska tidigt sätta fingret på vad jag genom åren saknat mest med att fira jul i varmare länder: baka pepparkakshus. I Panama var det så hett och fuktigt att väggar och tak vek sig redan innan man monterat. Och i Uganda invaderar myrorna huset ganska omedelbart. Jag har försökt minsann, men det har alltid resulterat i kraftiga misslyckanden.

Så i år när vi firade jul i Fränsta var pepparkakshusprojektet klart upphausat. Det förelåg kraftig risk för misslyckanden. Men eftersom riskanalysen gjorts redan innan jul kunde vi planera bygget strategiskt och i möjligaste mån minimera riskerna. a) Börja tidigt. b) Bygg när det finns gott om tid och alla är mätta och ostressade. c) Tro inte att alla är lika entusiastiska som jag. d) Gör lite i taget. e) Använd rikligt med florsocker så att kristyren/monteringsmassan är tjock. f) Elda inte i kakelugnen under produktion. Då finns risk för överhettning.

Det tog mig tre dagar att färdigställa projektet. Det är värt det att ägna tid åt att definiera mål och vision. Att genomföra en riskanalys. Att konstruera en strategi utifrån de behov som ska uppfyllas och risker som identifierats. Att följa strategin noggrant. Och att utvärdera såväl processen som resultatet. Faktum är att inte bara slutresultatet utan också hela processen blev ett enda långt nöje. Jag har sannerligen saknat att göra pepparkakshus!

För dem som inte varit och hälsat på oss än kan jag berätta att så här skulle vårt hus i Uganda sett ut om vi haft snö då och då.

Den underutvecklade svenska tandvården

Jag bet sönder en tand innan jul. Eftersom vi ändå skulle till Sverige på semester så tänkte jag att jag skulle laga den dit vi alltid går: Folktandvården på Lidingö. De såg min halva tand och sa: – ”Oj, det ser inte bra ut. Det tar lång tid det här. 3-4 veckor räcker inte. Och nu ska vi ha semester. Näe, det går inte. Dessutom har vi så fullt här. Ingen av oss kan göra det. Kom tillbaka i sommar.”

Hm. Jag gick med halv tand hela julen. Det gick bra. Man får helt enkelt tugga med andra käken. Väl tillbaka i Uganda ringde jag Dr Abala som tagit hand om mig akut när tanden gick sönder och fick en ny tid på studs för att fixa en krona. Jag åkte dit igår och vips hade jag en ny fungerande tand på 2,5 timmar. Jag kunde tom äta lunch direkt efter besöket. Med båda käkar.

Miraklet är en maskin som gör en ny tand digitalt. Han filmar min käke, får upp en gom på datorn och ritar en ny tand som ska passa in. 3D bilden skickas sedan till en maskin som slipar en tand av en liten porslinsbit. De provar sedan nya tanden på mig, tar ut den och finslipar (utanför min mun!) lite ett par gånger och sedan tar det 25 minuter att baka den. Efter det limmar de fast den på ett fiberstift som de satt fast i den del av tanden som jag fortfarande hade kvar. ”Superglue” som de sa. Klart!

Folktandvården på Lidingö hade inte den här maskinen. Fast de kände till den. Ingen tandläkare i Sundsvall hade maskinen heller. En privat praktik på Lidingö hade den men när jag ringde så sa de att de inte använde den. Men i Kampala har de den. Och tandläkarna har minsann lärt sig att använda den. Det kallar jag utveckling. Effektivitet. Service och omtanke. Inte blev det dyrt heller. Dessutom ringde Dr Abala bara för ett par minuter sedan och kollade att jag mådde bra. Han var orolig att han gått hårt åt tandköttet. Jag sa att jag ska be alla mina svenska vänner att komma hit på tandvårdsturism. Biljetten till Uganda är värt allt det besvär, den tid, frustration och de pengar det kostar att fixa en krona i Sverige. Dessutom får man trevligt, positivt och glatt bemötande. Välkommen!

Historien om den rullande tvättmaskinen

I femman har eleverna en unit of inquiry ( fem veckors tvärsektoriellt ämne) som heter Sience in action. Då ska de lära sig om vetenskapen genom tiderna, vetenskapspersoner, hur uppfinningar blir till och vad som krävs för att omsätta en idé till produkt. Slutmomentet är att göra en egen uppfinning. I år var temat att uppfinningen skulle vara användbar i den ugandiska verkligheten.

Teo tänkte och tänkte. Han googlade på design and impact och hittade en stor fotboll av plast som man kunde tvätta kläder i samtidigt som man lekte med den. Det var en kul idé. Men man fick inte uppfinna något som redan var uppfunnet, så Teo spann vidare på tanken att man borde kunna sätta på någonting ovanpå bollen som kunde bära en dunk med vatten. Då kunde man gå ner till floden, fylla sin boll med vatten, smutsiga kläder och tvättmedel och sedan när man gick hem så kunde man ha en dunk ovanpå!

Teo skred till verket. Han gjorde ritningar i skolan och lade upp en plan för sin designprocess. Vilka material behövdes? Hur skulle man kunna öppna och stänga den? Hur skulle behållaren ovanpå kunna sitta fast?  Mamma och pappa fick hjälpa till att tänka lite till men snart stod det klart att det nog skulle gå. Om det var en cylinder och inte en boll. Hyvlade plankor beställdes. Bultar med mutter lånades av grannen. Liksom träborrar. Ett kilo spik inhandlades inpackat i tidningspapper en tidig söndagsmorgon på Entebbe Road. Och ett gångjärn. Sedan var det bara att bygga.

Det svåra var hur man får till en bra öppning så att man kan få i vatten och kläder. Och samtidigt kunna få den att rulla. Lite fiffiga lösningar redde ut det och den rullande tvättmaskinen var klar. Då skulle den testas.

Den läckte. Locket på hinken satt inte tillräckligt tätt. Vi letade upp en gammal rem från Brussels Airlines och fick det hjälpligt tätt. En av de två fläckarna på byxorna som tvättades gick bort. Det får duga. Sedan var det uppvisning i skolan och presentation av uppfinningen. Teo presenterade hur han kommit på idén, hur han designat den, byggt den, utvärderat och förbättrat. En jury gick runt och intervjuade barnen och tittade noggrant på varje uppfinning. Eleverna fick också utvärdera varje uppfinning och komma med feedback.

Juryn gillade Teos uppfinning och valde tvättmaskinen och tre andra uppfinningar att gå vidare till den stora Invention Convention som är en tävling i uppfinningsrikedom mellan fem internationella skolor i Kampala. I onsdags åkte det lilla ISU-teamet till KISU med en rullande tvättmaskin, en flytväst med tomma vattenflaskor i, en regnuppsamlare i plast och en avgasrörsrenare gjorde av cigarettfilter och löv och gräs. Teo, Shelby, Tom och Emile.

Av fyra möjliga priser fick ISU tre. Första, andra och det särskilda miljöpriset. – And the Winner  of the Kampala Interschool Invention Convention is… the Rolling Washing Machine!

Bal på Sheraton

Nu består ju tack och lov inte vår vardag av bara Ebola och terroristhot som man skulle kunna tro av både min blogg och mediarapporteringen i Sverige. Vi har kul också. I lördags var vi på bal. Det var en ganska ny upplevelse för de flesta av oss vid vårt bord. Så vi hade ansträngt oss för att bli fina och uppträda belevat. Det första gick jättebra och det andra gick sådär.

Från vänster är det Tess, Francesca, jag, Terri, Wendy och längst ut till höger är Shan. Det är damerna i det gäng vi umgås mest med. Tre kommer från Sydafrika, Francesca är från Nya Zealand och Shan är Walesiska men bott i Uganda i tjugo år. Det var Wendy som organiserade ihop vårt bord, hon jobbar till vardags på Sydafrikanska ambassaden som ansvarig förstesekreterare för de politiska relationerna så vårt gäng kom under sydafrikanskt flagg. Det var egentligen en slags välgörenhetsbal till förmån för krigsveteraner från första världskriget som uppenbarligen genomförs i Commonwealthländer som en tradition. Men britterna i Uganda hade gjort om det lite så intäkterna gick till krigsskadade i allmänhet och i synnerhet till de krigsskadade i Uganda. Syftet kändes inte helt klockrent och jag tordes i ärlighetens namn inte gräva djupare i ändamålet så vi valde att se det som en kul kväll på slottet. Vilket i våra sammanhang är Sheraton hotell.

Och så här såg herrarna ut. Från vänster Russell, John, Tim och Warren. Ni får para ihop paren på egen hand.

Fotot är taget ganska sent. Vid det laget hade de lösts upp lite i kanterna och börjat hänga av sig kavajen och slipsen. När alla andra gått hem och det bara var vårt gäng och bandet kvar så åkte damernas skor av också och vi dansade till upp-poppad sjuttiotalsmusik. Att vi inte är tjugo längre blev uppenbart först förmiddagen därpå.

Fast inte ens ytan avslöjade att jag fyllt 45. Eller hur?

Vi kommer inte smittas av ebola

Amerikansk media är värre än svensk i att skapa rubriker kring ebola. Ur den synvinkeln ska vi vara tacksamma att Daniel Suhonen skrev en bok så att media kan ägna sig åt att skapa andra saftiga rubriker än kring risken att svenskar ska drabbas av epidemin. Visst har vi en del att oroa oss i samband med det pågående utbrottet (ebolan, inte Suhonen). Men vi ska framför allt oroa oss för sjukvårdspersonal och släkten som vårdar de som redan är sjuka. Man behöver inte oroa sig för oss i Uganda eller er i Sverige. Min kompis Beth är ebola expert. Hon sammanfattar det hela på ett strålande sätt på en fråga om man kan smittas av att ta på ett dörrhandtag:

Ebola can live on surfaces for no more than 2 hours. But this is on surfaces where a critically ill patient has been in contact. The patient has to be at the stage where they are expelling body fluids. The people who are getting sick from Ebola are not getting sick from touching door handles. They are getting sick from cleaning and wiping down critically ill patients’ vomit, diarrhoea, blood, and then transferring the body fluids to their nose, eyes, mouth or open skin abrasions. With Ebola, patients expel fluids at very very very high volumes. The fluid loss is enormous. That is why patients die, they lose huge amounts of fluids, their blood pressure collapses, and they go into shock. 

Even if you just got Ebola on your leg…it doesn’t just penetrate your skin. There has to be a breach on your skin. A cut. Or it has to enter an orifice. Its not aerosolized…so it cannot be inhaled. It cannot enter respiratory cells b/c it lacks proteins on its surface to attach to the surface of respiratory cells and enter them (Let me give a comparison: its just like how HIV is specialized to enter only immune system cells. HIV cannot enter just any cells, only those cells with CD4 proteins on the surface and these cells are primarily immune system cells. Similarly Flu is adapted to respiratory cells. Ebola is the same way, it is adapted to enter certain cells and not others).

One way many medical personnel get Ebola is when they virus transfers to their eyes, which are wet with tears. Either they get sprayed in the eyes by vomit, blood, etc., or they touch or wipe their eyes with body fluid-contaminated gloves or sleeves of their suit. And they are more likely to touch and wipe their eyes when they are really hot and sweaty (b/c are wearing protective suits in a hot climate and are wiping away sweat) or really tired (because they are dealing with a medical crisis and haven’t slept). They make a mistake and they wipe their eyes. Alternately, they touch their face, eyes, mouth, or nose directly after removing protective gear, or b/c they are so tired, they forget to take things off in the correct order. 

So that is how people get sick. But, look, if you could get Ebola from a door handle or a cup, it would have wiped out whole countries. Ebola first was discovered in the early 1970s. There have been 25 outbreaks before the one there is now. All were contained. They were contained by African health workers and African Ministries of Health, with support from international technical agencies, but NOT with huge amounts of money and NOT with huge amounts of equipment. 

That it is not being contained in Guinea, Sierra Leone, and Liberia is not because it “easily spreads” so to speak. It’s not the swine flu which affected 20% of the planet’s population. Its because of the political, historic, and social context of those countries. Ebola broke out in those districts that were the epicentre of both the Sierra Leone and Liberian civil wars…wars which Guinea was heavily involved in. It broke out in populations of former rebel movements. Where people’s trust in government and public institutions is virtually nil. And where surveillance is difficult to carry out. 

The first case was on December 6th, and Ebola was not identified until mid-March. It was misidentified as Lassa virus (which, btw, those three countries have actually done a pretty amazing job building capacity to contain…which is why they made the mistake…they thought it was the disease they had been planning for, not something new). And when it was identified, people did not want to go to clinics and hospitals b/c they saw people dying there and they didn’t trust the public sector. The public sector then failed to reach out to communities, sowing further distrust. People kept caring for people in their homes and burying people, without proper protection. They only took people to the hospital when the disease was FAR advanced. When the patient WAS contagious…vomiting and bleeding. 

If they had trusted the health system, if the health system had reached out to them, if patients had been brought in earlier BEFORE they were spewing body fluids, if religious leaders had been engaged and people had been given alternatives to burial, if governments had identified the outbreak earlier and if the international technical support had been mobilized in March, not in July/August, then this would have been a much different story in these countries. Just like it WILL be a much different story in Europe and the US. Just like it HAS been a much different story in Nigeria, Senegal, and DRC. Just like it WAS a much different story in Uganda.

Så, även om det ebola besläktade Marburg viruset nu kommit till Uganda och en människa avlidit så är risken att familjen Sandin ska smittas oerhört minimal. För det första har Uganda fyra gånger visat hur snabba de är på att stoppa ett utbrott. För det andra kommer inte vi i närkontakt med varken sjuka ebola patienter eller döda kroppar. Och vi äter inte fladdermöss.

Third Culture Kids

Det där med att barn i utlandet utvecklar en tredje kultur behöver nyanseras. Även om det verkar finnas en speciell global kultur som odlas på de internationella skolorna (våra barn stämmer in på så gott som alla 22 tecknen som finns på att man gått på en internationell skola: http://www.buzzfeed.com/autmnjones/signs-you-were-an-international-school-kid-grak#1xsjrz9) så är deras föreställningar om världen och sig själva snarare en egen variant som baseras på svenska värderingar. Jag ska förklara vad jag menar.

Varje barn präglas av familjens värderingar. I vår familj är de svenska, dvs en allmän tro på varje människas lika värde, vikten av självständighet, tilltro till människans kapacitet att styra sitt eget liv och en svag tilltro till hierarkier och auktoriteter. Det är basen också i Telmas och Teos världsbild. När den så blandas med andra värderingar och andra kulturer försvagas inte basvärderingarna. De stärks möjligen. De får andra argument än vad barn i Sverige skulle få och ett annat perspektiv. Men de ersätts inte. De testas i ett. Att genomleva puberteten i en miljö med tonåringar från hela världen är inte lätt. Att balansera på tonåringarnas ständigt svajande lina och samtidigt hitta sin egen identitet är en utmaning. Allt som oftast måste händelser, förflugna ord, andra familjers vanor och regler mm processas genom en finmaskig svensk sil och en egen hållning ska hittas. Det är ett jäkla jobb.

Samtidigt så är det troligen så mycket enklare att vara i yngre tonåren på en internationell skola än vad det är i Sverige. Det finns ingen kulturell hegemoni. Alla är olika så det finns ingenting som måste vara på ett visst sätt. Inte kläder. Inte vilken kille man gillar. Vilken sport man håller på med eller vilken frisyr man har. Allas mammor är lite knäppa. På sitt eget sätt. Och alla känner alla så man kan inte gömma sig. Vi har så lite gemensamt att allt måste upp i ljuset. Vi måste dubbelkolla saker, ha full koll på tider och platser och vem, när och hur. I Sverige hade det varit ett beteende som skulle kallas överbeskyddande men här är det naturligt. Och nödvändigt.

Så det kryllar av små minikulturer här. Barn i en familj med en holländsk pappa och en kenyanska mamma har en egen kultur som de utvecklar i samklang med kulturen på skolan. De Eritreanska flyktingarna som träffade sina makar i Etiopien och flyttade till Uganda för femton år sedan har också mycket lite gemensamt med andra expats trots att de varit det i hela sina liv. Det finns inga Third Culture Kids. Barnen delar erfarenheter, kunskaper och upplevelser. Men de använder dem helt olika beroende på hur de silats genom basvärderingarna.

Däremot har Third Culture Kids teorin rätt i att det ju finns en risk i att expat barn inte känner sig hemma någonstans. De har starka svenska barsvärderingar men har erfarenheter och upplevelser som de inte delar med andra svenska barn. De är inte hemma här eftersom de inte delar värderingar med sina internationella vänner. Men de kommer att känna sig hemma i miljöer och kulturer där det är lite blandat. Där inget är förutsägbart och heterogent. Där man inte kan fördöma andra pga de är olika. Där de måste ha ett öppet sinne och vara flexibla. Och förstående. Ni vet, det som är grunden i jämlikhet. Det är allt jag önskar mig för mina barn.